Kråken-Tjäruskärs bygdegårdsförening är en ideell förening som har som mål och syfte att arbeta för att tillgodose gemensamma önskemål som bofasta och sommargäster i området har, (t.ex. att befrämja hälsa och ett aktivt friluftsliv).

 

Därför arbetar föreningen med att underhålla och utveckla kajanläggningen i Tjäruskär. Förneingen arbetar vidare med att med stöd från kommun och Länsstyrelse skapa fina strövområden i området, (vandringsleder, grillplatser,övernattningsstuga, vinskydd, tillgång till båt för fiske m.m.)

 

Lokalen i Tjäruskärshamnen som hyrs ut för restaurangverksamhet behöver för framtiden rustas upp och utomhus behöver fler platser under tak byggas.

 

Föreningen arbetar också med att med hjälp av olika myndigheter att få tillstånd en ny utmärkning av farleden genom Tjäruskärssundet.

 

Föreningen har gjort stora investeringar i kajanläggningen i Tjäruskär där man idag kan erbjudas både ett trevligt resturangbesök och internet till sommarstugorna och det finns ytterligare utvecklingsplaner för kajområdet,(t.ex. flera parkeringsplatser).

 

Säkert har du själv åsikter om vad föreningen borde åstadkomma för att ytterligare utveckla området. För att kunna göra detta behöver dock föreningen bli fler betalande medlemmar och engagerade medlemmar.

 

Medlemskap i föreningen 250 kr för familj, 150 kr för enskild per år.

 

Nedkörningsramp: Icke medlem betalar 50 kr/tillfälle, medlem kan välja att betala 100 kr/år och får då nyttja rampen obegränsat.

 

Öbor som utnyttjar internet 100 kr/år.

 

Betalningssätt:

Swish: 123 554 51 99

Bankgiro: 5333-8331

Medlemmar

 

Det senaste året har vi haft 77 betalande medlemmar, men eftersom många av
dessa betalt för hel familj, kan vi nog räkna med att det verkliga medlemsantalet
är runt 100. Om du också vill bli medlem – hör av dig till någon i styrelsen eller
betala in avgiften! Vi vill gärna ha fler engagerade!

 

Föreningen arbetar för att utveckla byn och för att driva gemensamma intressen.

 

 

 

 

Kom och ät tacos kl. 17.00 i trevligt sällskap för att sedan lyssna på
livemusik av coverbandet The Keys. Allt från 50 tals musik till 80 tals
pop och rock kommer spelas, bandet planerar att börja spela vid
19.00-20.00

* Inträde: 100 kr
* Matkostnad: 50 kr
* Vill du äta? Anmäl antal personer till daniel_sson@hotmail.com eller skriv ett meddelande till oss här på facebook, senast 23/11

Information angående kojan på ”kojåsen” däri Mjövika

 

Kråken-Tjäruskär byaförening har en tid agerat gentemot Länsstyrelsen och Markägaren SCA

beträffande den övernattningsstuga som finns på ”kojåsen” i anslutning till Boggviken och

Mjöviken syd-sydväst om bebyggelsen i Kråken, för att få tillstånd att nyttja/underhålla kojan.

 

Stugans tillkomst

 

Fartyget Cornelia lastat med trävirke gick nyårsafton 1946 på grund vid Blågrundet. En hel del

virke bärgades av Kråkenbor vårvintern -47. Bland det manskap som kånkade och bar fanns

Alfred Johansson och Ture Åsberg. Dessa två passade på att bygga den aktuella kojan av det bärgade virket. De kom sedan att nyttja den bland annat vintertid i samband med fiske av lake. Det förekom att man firade påskhelgerna där. Flera bybor kom emellanåt på besök. Det handlade då om bl.a. Rudolf Olofsson, Gunnar Lövgren, Henry Wallander, Viktor Berg, Holger Lövgren.

Sven-Erik Johansson, son till Alfred Johansson, har varit behjälplig med information i ämnet.

När dessa rader skrivs i juni 2016 har kojan under längre tid stått outnyttjad.

Stugan som sådan finns av allt att döma inte registrerad hos någon myndighet, men Länsstyrelsen

har lämnat skriftlig dispens för byaföreningens begäran. Den aktuella stugan ligger inom ett naturreservat på ett område där SCA är markägare. Även SCA markjuridik har ställt sig positiv

till föreningens planer och har utfärdat ett arrendeavtal för markområdet, ett avtal som säger att

föreningen förfogar över marken på obestämd tid samt att detta inte är förenat med några kostnader för föreningen.

 

Sven-Erik Berg

 

ertyui

fghjkl

Knattemix, 750 m 

Arvid Wennberg

Lovis Wennberg

Wilma Nordvall (Rensättra Runners)

Melvin Wiklund (Team Pålavan)

 

Flickor, 1.5 km

1) Maja Trillkott 8.07 (Team Pålavan)

2) Tove Magnusson 9.52

3) Alva Nordvall 10.38 (Rensättra Runners)

 

Pojkar, 1.5 km

1) Isak Nordin 7.20

2) Sean Whyte 8.33

 

Flickor, 2 km

1) Grace Whyte 10.34 (Umeå GF)

2) Linnea Trillkott 11.02 (Team Pålavan)

3) Hanna Åsberg 11.26 (Vindelns IF)

4) Hilma Åsberg 14.55 (Vindelns IF)

5) Madelen Walltin 17.22 (Vindelns IF)

 

Pojkar, 2 km

1) Zack Öystilä 10.13 (Umeå GK)

2) Alex Nordin 10.24

 

Damer, 3.8 km

1) Linda Nordin 17.45

2) Linda Whyte 23.11

 

Damer, 4.5 km

1) Nina Magnusson 24.08

2) Elin Wennberg 24.09

 

Herrar, 4.5 km

1) Måns Lundberg 18.02 (MAF)

2) David Wiklund 19.06 (Team Pålavan)

3) Niklas Olofsson 19.14 (Rensättra Runners)

4) Peter Edholm 19.28 (HKK Taekwondo)

5) Åke Edholm 21.36

6) Peter Öystilä 27.37 

 

Knattemix

1) Isak Nordin

2) Sean Whyte, Sandåkerns SK

3) Alva Nordvall, Rensättra Runners

4) Arvid Wennberg

5) Tindur Berglund

6) Hilma Berglund

7) Lovis Wernberg

8) Wilma Nordvall, Rensättra Runners

 

Pojkar 1,5 km

1) Alex Nordin, 8.09

 

Flickor 1,5 km

1) Grace Whyte, UGF, 8.10

2) Hilma Åsberg, VIF, 10.11

 

Pojkar 2 km

1) Noel Lundgren, Ekerö IK, 9.18

 

Flickor 2 km

1) Nellie Lundgren, 10.10

 

Damer 4,5 km

1) Ulla-Maria Åkerblom, Stensele, 18.47

2) Fanny Nordström, 20.08

3) Ulrica Nordvall, 21.44

4) Lena Nordin, 23.30

 

Herrar 4.5 km

1) Måns Lundberg, 17.18

2) Simon Nordström, 19.35

3) Amadeus Nordström, 19.58

4) Fredrik Sandström, 20.32

5) Nils Oskarsson, Långeds SK, 21.25

6) Patrik Åsberg, VIF, 21.57

7) Tomas Andersson, 26.00

 

Damer 3.8 km

1) Linda Whyte, UGF, 22.17

2) Eva Lilieqvist, 25.00

 

Herrar 3.8 km

1) Göran Åsberg, 26.45

2) Henrik Boström, 29.28

3) Carl-Olof Boström, 30.30

4) Per Björk, 30.3

 

HERRAR

1, Måns Lundberg 13,09

2, Andreas Fällström 13,55

3 Niklas Olofsson 14,03

4, Erik Karlsson 15,27

5,Nils Oscarsson 15,39

6, Magnus Trillkott 15,46

7, Olle Nilsson 17,13

8,Torbjörn Johansson 17,56

9 Patrik Åsberg 18.15

10, Anders Fällström 18,56

11,Anders Tjärnström 19,16

12,Guliano Grazi 19,54

13, Robert Lindberg 22,28

14, Anders Petterssson 24,25

15, Hendrik Boström 34,03

16, Kalle Boström 34,31

17, Marcus Berg 37,33

John Åsberg utom tävling

 

DAMER

1,Elin Wenberg 17.30

2, Alexandra Hägglund 17,35

3,Louise Fällström 18,56

4, Eva Alstermark 19,04

5, Britt-Inger Högberg 21,07

6, Sofia Trillskott 21,16

7, Tina Lindberg 22,30

8, Jenny Lindberg 23,20

9, Linda Whyte 24,42

10, Olivia Berglund 24,42

11, Irina Fällström 25,59

12, Irene Petersson 26,51

13, Pia Andersson 29,50

14, Jenny Holgersson 37,33

14, Karin Calmarsson 37,33

Karin Larsson utan tävlan

Ulrika Nordvald utan tävlan

 

Pojkar 1,5 km

1, Noel Lundgren 6,39

2, Zack Öysäli 7,10

3, Ragnar Oscarsson 7,40

 

Flickor 1,5 km

1, Alma Eriksson 7,14

2 Louse Johansson 7,14

3,Hanna Åsberg 7,45

4, Linnea Trillkott 9,15

5, Josefine Nyberg-Jonsen 10,50

6, Celina Vikström 10,52

7,Vilma Nordvall 11,55

 

KNATTAR FLICKOR 750 METER

1, Nellie Lundgren 4,26

2, Vera Eriksson 5,01

3, Maja Trillkot 5,04

4, Nelly Hägglund 7,11

5, Hilma Berglund 7,45

6, Alva Berglund 7,45

7, Nomi Classon 10,01

 

KNATTAR POJKAR 750 METER

1,Jonny Åsberg 4,47

2, Sean Whyte 5,32

3, Ivar Eriksson 6,09

4, Viggo Classon 6,56

5, Tildur Berglund 7,13

6, Tor Johansson 8,36

7, Arvid Wenberg 13,54

8, Nils Davis 13,54

Dansbanan från Skarsta har fått ett nytt hem på kajen med hjälp av Göran Åsberg, Daniel Eriksson, Andreas Eriksson och Mathias Näslund som körde traktor

 

 

 

 

Innan vi gå in på näringens betydelse för Tjäruskärsområdet, bör vi kanske gå in på en kort ”förhistoria”. Oavsett vilket skogsbolag virket tillhörde flottades det vanligtvis nedför Öre älv och en specifikation från 22 november 1926 redovisas följande:

 

Nordmalings Ångsåg AB	Stickskärssundet	22 000 m³
Holmens Bruk & Fabriks AB	N. Holmens kåken	50 000 m³
Kramfors AB	S. Holmens kåken	30 000 m³
Kramfors AB	N. Skarsta	120 000 m³
Gimo Österby Bruks AB	Mellan Skarsta o Vitören	43 000 m³
Mo & Domsjö AB	Klubban-Sikh.-Lekatth.	88 000 m³

 

Stickskärssundet som var betydligt närmare Öre älv, var några år före 1920-talet arbetsplatsen för Per Anton Johansson f. 1879, Adolf Lodin f.1878 och Johan Berg f. 1892. Dessa hade i uppgift att forsla virket från Öreälven till Stickskärssundet och bunta det i ”rutor”.

Virkesgrimmorna spelades från Öreälven till Stickskärssundet med spelbåt. Dragkroken fästes i grimman, spelbåtens hela vajerlängd roddes ut varpå ankaret kastades. Därpå spelades vajern in och virkesgrimman var förflyttad något hundratal meter. Proceduren upprepades gång på gång tills målet var nått. Det gällde även att utnyttja lämpliga nordliga/nordvästliga vindar.

Så återstod då att åstadkomma de nämnda rutorna. Ett bottenlager bildades av ett antal jämsides liggande stockar. Ovanpå detta placerades nästa varv med stockarna liggande tvärs över de undre lagrets stockar. Så fortsatte man växelvis tills rutan var klar. Sedan surrades ”paketet” stadigt med kätting och seriekopplades för bogsering till fabrik. Den transporten ombesörjdes av speciella bogserbåtar till vilka vi återkommer under särskild rubrik.

Mo och Domsjö

Enligt vissa källor var Gimo och Järved de första som förlade virkeshanteringen till Tjäruskär. Domsjö etablerade sig på platsen 1918-1919 med Johan Berg som bas. Övriga i detta manskap var Per Anton Johansson och Artur Wallander samt Albert Jakobsson från Norrmjöle.  Efter hand utökades manskapet. Vanligtvis hade Mo och Domsjö 3 ramlag med 3 man vardera i laget. Ibland kunde styrkan vara utökad till 4x4 man. Det bör noteras att man snart övergick från systemet med ”rutor” till att bunta virket i så kallade ramar. Allt arbete skedde med handkraft och speciellt då det gällde grövre virke, vilket klassades som timmer, var det rejält slitsamt att utföra detta hantverk när solen stod och gassade som värst.  Några namn som varit aktuella i ”Domsjöbommen” förutom de redan nämnda: Alfred Johansson, Algot Jonsson, Robert Eriksson, Harald Jonsson, Sven Aronsson, Bertil Eriksson, Oskar Jonsson (bas), Oskar Eriksson, Karl Oskar Åsberg, Artur Wallander, Henry Wallander, Assar Eriksson.

Mo och Domsjö hade en stuga, ett mat- och rastställe, på Lillklubban. Virkesmåttet begränsades i söder av en bom som var spänd mellan Sikhällans och Lekatthällans södra delar. I norr begränsades måttet av en bom vars ena ände var fäst på norra spetsen av Storklubban och den andra ändan av Lillklubbans nordspets. När måttet var välfyllt bildade bommen en båge mot norr, vilken sträckte sig ytterligare bortemot hundra meter norrut. I väster fanns en bom från Sikhällans nordspets till en punkt på Lillklubbans västsida. Övriga gränser utgjordes av befintliga öar i det området. Mo och Domsjös verksamhet i området upphörde 1956 i och med automatikens intåg i branschen. Oskar Jonsson hade då varit bombas i ca 40 år.

Holmens bruk

Holmens bruk med säte i Norrköping arrangerade 1926 virkeshanteringen på ett område vid Kråkens fastland. Gotthard Gustafsson Täfteå, född 1904, fick i uppdrag att tillsammans med 3 andra Täfteåbor sköta anläggningen som kom att sträcka sig från Nygrensskatan i norr och ca 600 meter söderut. Vidare sträckte sig virkesmåttet ca 300 meter från stranden. Gotthard som under sommaren 1994 fick tillfälle att återse Kråken och Tjäruskär berättar:

– Jag och mina arbetskamrater lastade den 28 maj 1926 sängkläder och annat som behövdes för säsongen. Sedan tog det mest hela dagen med motorbåt att ta sig till Tjäruskär. Enligt uppgift skulle vi flytta in i en nybyggd barack och visst var den ny. Varken fönster eller dörrar var insatta när vi flyttade in.

– Nåja, arbetet med att bunta virket i flottar kom igång. Efter några dagar var jag alldeles utan skinn på händerna och jag hade en särskild trasa att torka blodet på ”för att int hakaskaffe skull vara så halket”. Virkesflottarna drogs sedan ner till fabriken i Norrköping av bogserbåten ”Holmen 8”.

– Mathållningen fick vi sköta själva och mjölken hämtade vi hos Albert Ors (Albert Olofsson) eller hos August Petterssons. Hos Petterssons fanns det flickor i familjen. Därför sågs det som en förmån att få traska 4 kilometer skogsstig och kärrväg för att hämta mjölken där och sedan bära mjölken den lika långa sträckan tillbaka.

Arbetslaget med Gotthard Gustafsson i spetsen återkom också säsongerna 1927 och 1928 till den barack som för lång tid framöver kom att gå under benämningen ”Holmens kåken”. Från och med 1929 var tiderna mindre gynnsamma och verksamheten på platsen låg nere under några säsonger. ”Dragninga” återupptogs och var igång åtminstone under 1940-talet. Holmens B hade när verksamheten var som störst 3 arbetslag med 5-6 man i varje.

Vi hade inte speciellt många namn att bidraga med i sammanhanget , beroende av att flertalet var inhyrda säsongsvis från diverse byar, men förutom Gotthard Gustafsson deltog Melker Melin, Levi Holgersson, inspektör Nils Forsman samt Manfred Lövgren, vilken även bar mat någon säsong till arbetslaget.

 

Kramfors och Bowaters

Kramfors etablerade sin verksamhet på Skarsta 1925. Den som först basade där var en Backlund och han avlöstes av Leonard Malmgren från Håknäs. För Kramfors, liksom för övriga verksamma i branschen, var det handfast arbete med arbetsredskapet ”hakan” som gällde.

Virkesmåttet för Kramfors hade sin norra begränsning av en bom, vilken sträckte sig från norra spetsen av Piljägarhällorna och rakt ner över sundet mot Skarsta. En bom från Piljägarhällornas sydvästra del sträckte sig i riktning mot Storklubban, fästade vid knippen av förankrade upprättstående pålar. Strax innan bommen nådde Mo och Domsjös virkesmått, svängde den av mot sydost ett stycke och sedan parallellt med stranden på Vitören ett gott stycke i på den ön.

I 1950-talets början övertogs verksamheten vid Skarsta av Bowaters och därmed kom automatiseringen i form av ett buntverk. Detta innebar en väsentligt minder kroppslig ansträngning för arbetarna, ty nu transporterades stockarna via ett band upp till ungefärlig huvudhöjd och parallellt med den ramstol som skulle forma virkesbuntarna. Nu behövde jobbarna ”bara” riva ner riva ner stockarna på ramen och ordna dem jämt fördelade på ramens längd och bredd, till dess att full höjd, ca 2,5 meter var uppnådd. Verksamheten upphörde 1969-1970.

Några namn från ”dragninga” på Skarsta: Martin Jakobsson, Jakob Jakobsson, Törnvall, Hugo Aronsson plus hans två bröder Isedor Sjöberg, Viktor Berg, Verner Berg, Ture Åsberg, Georg Karlsson Ström, Paul Åsberg, Ivar Åsberg, Allan Åsberg, Holmfrid Andersson. Förutom de redan nämnda basarna förekom Gustaf Holmström, Saul Holmström och Sverker Näsvall.

Av beskrivningen ovan torde det framgå att de öppna vattenytorna i anslutning till nämnda öar inte var särskilt stora. Passagen norrifrån mellan Mo och Domsjö och Kramfors/Bowaters virkesmått var inte särskilt många meter bred och i övrigt var ju det mesta av ytorna mellan öarna fyllda med virke sommartid.

Under flottningssäsongen räckte inte byns befolkning till för att hålla verksamheten i gång, då 3 skogsbolag under en följd av år idkade virkesbuntning i Tjäruskär. Därför förekom åtskilliga personer från exempelvis Järnäs, Klubben, Innertavle, Täfte, Norrmjöle, Örträsk, Håknäs, Bjurholm med flera byar i hanteringen. Åtskilliga av byns hushåll hade någon av dessa ”utbyssar” som inneboende under sommarsäsongen. Annars var en stor del av manskapet förlagda i de särskilda arbetsbarackerna som skogsbolagen uppfört i anslutning till respektive arbetsplats.

”Dragninga” var definitivt ett hårt arbete som krävde muskler och givetvis rejält med mat. För mathållningen i bostadsbarackerna svarade särskilda kockor. Eftersom det arbetande manskapet varierade i antal, varierade också antalet så kallade kocklag. En kocka serverade vanligtvis 8-12 man med mat. Några kockor som tjänstgjort på Skarsta är: Alma Hörnström från Håknäs vilken kockade under åtskilliga säsonger, Edla Lövgren, född Dahlberg 1904 samt Aina Sundgren, född Berg 1923.

Flera moment beträffande virket

Vi ha i tidigare avsnitt beskrivit skogsbolagens etablering i Tjäruskär, dåtida arbetsplatser för virkesbuntning etc. Virkeshanteringen innebar dock andra moment och kringverksamheter som vi här ska beröra. Även om virket nära till hundra procent anlände via flottning i Öre älv och sortering vid skiljestället i samma älv, förekom mindre partier virke som avverkats på lokala skogsägares marker. Det känns därför angeläget att först gå in på det sistnämnda. Avverkningen skedde ju företrädesvis vintertid och medan det ännu var vinterföre forslades stockarna till en för ändamålet lämplig strand för och uppläggning i ”vältor” och ”tumning” (märkning). Vältorna var så formade att man på ett smidigt sätt kunde rulla ner stockarna i vattnet när det blivit isfritt. Detta arbetsmoment kallades att vara ”te rullaninga”

Sorteringen

Ett flertal Kråkenbor jobbade en eller flera säsonger vid det så kallade skiljestället vid Öreälvens utlopp. Eftersom flera skogsbolag skickade sitt virke nedför älven ungefär samtidigt, kom detta ner till skiljestället i en salig blandning. Det blev nu manskapet där som fick sortera så att vart och ett av bolagen fick igen det som var deras. Lönelistan sista året 1977, upptar följande Kråkenbor: Kjell-Ove Berg f. 1948, Viktor Berg f. 1916, Karl-Göran Karlsson Ström f. 1946, Sune Åsberg f. 1960, Åke Åsberg f. 1948 och Michael Åsberg f. 1959.

Strandrensning

Lösvirket transporterades ju i så kallade ”grimmor”. En grimma var i princip en ring bestående av ett antal sammanlänkande grövre stockar. Även om transporter skedde i företrädesvis lugnt väder, hände det att stockar hamnade utanför grimman och kom på drift. Efter en hel sommar med sådana transporter, kunde det ligga virke representerade stora summor längs stränderna.

Det var då på hösten som ”stranrensninga” tog vid, ett nog så krävande arbete. Man får betänka att det på många ställen var stenigt och långgrunt vid stränderna, vilket gjorde att man inte kunde ”ta i lann” med båten. Dessutom är ju hösten högvattnets tid. Det innebar att man fick hämta åtskilliga stockar långt från stranden inne bland buskar och sly.

Vindarna såg till att virket fick ordentlig spridning. Det var därför inte bara fastlandet och öarna vid Tjäruskär som blev föremål för strandrensning. Hela kuststräckan från länsgränsen mot Västernorrland i söder till Boviken vid Sörmjöle i norr, dessutom ett antal större och mindre öar och kobbar efter sträckan.

Bogserbåtarna

Bogserbåtar som mer eller mindre regelbundet angjorde Tjäruskärs hamn och/eller trafikerade norrlandskusten Viktor, Hera och Fix med Tjäruskär som hemmahamn. Dessutom: Mo, Hörneå, John Jennings, Stor-Erik, Anna, Ingrid, Kuriren, Sandvik, Olofsfors, Carl Wikström, Bore, Anny, Frans Michael, Gustaf Hedberg, Minerva, Prins Gustaf, Munksund 4, Sigrid, Strömnäs II, Marieberg I, Nisse, Ideal, Dynäs, Holmen VIII med flera.

Övrigt

De stora virkesmåtten inbjöd ibland till övningar som inte alltid var så populära hos föräldrarna. Det handlar om att jumpa (springa) på virket. Åtskilliga är de pojkar som genom åren har testat sin förmåga i denna trevliga gren. Trots att det var dåligt bevänt med simkunnigheten och att vattendjupet under virket ibland var 3-4 meter, var detta inget som avskräckte och dessbättre inträffande heller inga allvarliga drunkningstillbud vid dessa övningar.

 

Före landsvägens tillkomst och innan bilen blev var mans egendom, tog man sig inte till eller från Kråken utan besvär. Den kärrväg som förband Kråken med grannbyn Öre var vissa årstider knappt farbar med cykel.

Vid mer gynnsamma förhållande kunde Renlund från Håknäs med sin Jeep ordna skjuts ned till byn. Även Martin Åsander i Öre kunde med sin bil, som var relativt hög på hjulen, stå till tjänst.

Vintertid gjordes kärrvägen farbar med hjälp av en så kallad stockvält. Denna konstruktion bestod av en grov timmerstock som roterade kring sin egen axel och drogs efter häst. Stockvältens egen tyngd – och i någon mån körkarlens – gjorde att snön packades ihop till en kompakt och någorlunda jämn yta. Speciellt effektivt var detta tillvägagångssätt när det var kramsnö. Här fick man nu ett utmärkt underlag för att färdas med häst och släde eller sparkstötting. Betänk att vi här talar om en epok innan moped och snöskoter gjorde sitt intåg.

Andra alternativ var sommarvägen respektive vintervägen till och från Järnäs. På sommarvägen färdades man huvudsakligen till fots, men tydligen var den bitvis framkomlig per cykel. Vintertid stod valet mellan hästskjuts och skidor. Sträckan till Järnäs var och är cirka 6 kilometer.

Sommartid skedde annars person- och godstransporter per båt. Ett vanligt scenario för den som exempelvis skulle till Umeå, var båttransport till Norrbystrand för att där kliva på bussen. Redan på 1920-talet påtalades nödvändigheten av bilväg till Kråken och Tjäruskär. Oenighet bland annat om vägens sträckning medförde att vägprojektet fördröjdes gång på gång under cirka 25 års tid. 1949-1950 blev så byggandet av landsvägen äntligen av, fast bara till och genom byn. Det skulle dröja till 1962 innan vägförbindelsen fortsatte ner till hamnen i Tjäruskär.

 

Valborgsmässofirande på Lerhällan

 

Hur länge majbrasa på Lerhällan har förekommit är okänt, men vi som är tillräckligt gamla minns att det var tradition åtminstone under 1940-, 1950- och 1960-talen. Läget nere vid stranden var lämpligt för ändamålet. Här var det ingen risk att elden skulle sprida sig till bebyggelsen. Läget högst uppe på berget gjorde också att brasan kunde ses vida omkring av människor som eventuellt befann sig på Kylören, Snöan eller i Tjäruskär.

 

På senare år har valborgfirandet förlagt till en plats närmare bebyggelsen och närmare den bönhusbyggnad som sedermera blivit en byastuga. Detta gör det möjligt att välja mellan aktiviteter inom- eller utomhus.

 

Julfirande med tomtar

 

Traditioner med tomtar som servar hela byn har hängt med länge. De har kunnat säkerställas att seden existerade på 1920-talet, men det kan ha förekommit även tidigare. Vanligtvis sköttes tomtandet av två yngre manspersoner. Det hela var omgärdat med visst hemlighetsmakeri, för folket i stugorna skulle inte veta vilka tomtarna var. Det brukade bli ett vilt gissande om vilka som dolde sig bakom masker och dräkter.

 

Under perioder då det fanns affär i Kråken, förekom det att julklapparna lämnades in i affären och tomtarna hämtade dem där. Dessutom förkom naturligtvis att klappar förvarades i hemmen. Ett sådant system kunde innebära att tomtarna emellanåt fick gå fram och tillbaka ett par gånger mellan vissa hushåll. Efterhand blev det allt vanligare att julklapparna fanns på plats i det hushåll där mottagarna befann sig på julafton.

 

De som gick tomtar gjorde detta ideellt, men de brukade inte bli alldeles lottlösa för det. Det bjöds friskt på frukt och kakor i gårdarna. En och annan slant kunde det också bli. Beträffande kakor så var det väl inte så praktiskt, ty efter ett par timmars kånkande hade nog en hel del förvandlats till smulor.

 

Från 1950-talet och senare har det nog varit kontanter som dominerat i sammanhanget. Flera timmars tomtande krävde givetvis viss påfyllning för att säkerställa vätskebalansen och för att skölja ner eventuellt resdamm. I vissa hushåll kunde man tillhandhålla en slags vätska som påstods vara välgörande för blodcirkulationen. Denna vätska var tydligen välgörande på mer än ett sätt, ty det tycktes som om tomtandet blev trevligare ju längre kvällen led.

 

Det fanns år då tomtarna gick back ekonomiskt eller åtminstone näst intill. Som året när det rådde besvärlig ishalka på julafton. Vid en av fastigheterna lutade det ordentligt utför från husets framsida och ner mot vedboden cirka 20 meter bort. På något sätt hamnade den ena tomtens säck på det glatta underlaget och det mesta av julklapparna kanade iväg nedför backen. När allt var återsamlat och julklapparna utdelade, visade det sig att en fin skål hade gått sönder. Tomten fick betala den trasiga skålen.

 

 

Norrbyskärsresan 1988

 

Lördagen den 16 juli var det dags igen för den årliga båtresan. För tredje året i rad hyrde Kråken-Tjäruskär ideell förening en av de färjor som vanligtvis trafikerade sträckan Norrbyn-Norrbyskär. Denna dag blev det M/F Patronia, med plats för drygt 200 passagerare, som infann sig vid gamla Herakajen några minuter efter tolv. Totalt äntrade 64 personer fartyget och med Nils-Olof Sandström från Norrbyn vid rodret anträddes färden till Norrbyskär.

 

Ett lätt strilande regn hade passerat över människorna medan de väntade på färjans ankomst, men trots detta sågs inga sura miner bland passagerarna.

Under de fyrtio minuter länga resan passade man på att bland annat nyttja den servering som fanns ombord. Kaffe och öl såg ut att smaka alldeles förträffligt mellan lottköp och allsång. Sången ackompanjerades av Jan Åsberg på gitarr.

 

Framme på skäret vidtog andra aktiviteter av skilda slag. Hela tjugosex personer anmälde sig till Tjäruskärsmästerskapet i Kägelspel. Flera av dem var inställda på att besegra de båda föregående årens segrare Åke Åsberg. Alla spelade en serie om tre klot. Göran Åsberg inledde med att klara 11 poäng och behöll täten ännu när 18 spelare hade. Men sen kom då Jan Burström och Per-Uno Berggren. Båda nådde 14 poäng och särkastning fick tillgripas. Det blev en mycket spännande omgång där Jan segrade med 12 poäng mot Per-Unos 11.

Resultat:

1.   Jan Burström, 14 p (12)

2.   Per-Uno Berggren, 14 p (11)

3.   Göran Åsberg, 11 p

4.   Susanne Häggström, Rolf Hörnström, 9 p

6.   Mikael Bäckström, 8 p

7.   Johan Åsberg, Helen Björklund, 7 p

9.   Petra Åsberg, Kerstin Eriksson, Karin Åsberg, Lillemor Berggren, 6 p

13. Kjell-Ove Berg, 5 p

14. Helen Tjernström, Sven-Erik Berg, Ingrid Berg, 4 p

17. Åsa Åsberg, Jan Åsberg, Tomas Johansson 3, p

20. Anders Olsson, Åke Åsberg, 2 p

22. Helen Persson, Markus Karlsson, Tommy Åsberg, Rose-Marie Berg och

      Agneta Burström, 0 poäng.

 

Åtskilliga barn tog chansen och åkte en guidad tur med häst och vagn. Många resenärer passade på att avnjuta Wärdshusets mat och allehanda drycker, medan andra föredrog att fylla magarna ur medhavd matkorg. Klockan 16 anträddes återresan till Tjäruskär och det var många som uttryckte belåtenhet beträffande dagens resa.

Skrivet av Sven-Erik Berg

 

Före 1932 bedrevs skolundervisning hos Magnus Lövgrens, Joh. August Strömmers och Alfred Johanssons i nämnd ordning. Harald Jonsson, född 1923, berättar att han 1931-32 fick samsas med 22 andra elever plus lärarinnan och vedkamin i Alfred Johanssons kammare. Dåtidens undervisning pågick från hösten fram till i februari, varefter lärarinna och verksamhet drog vidare till Järnäsklubb.

 

År 1932 flyttade skolan sin verksamhet till EFS bönhus där norra halvan inreddes till skolsal. Skolformen betecknades D1 vilket bland annat innebar att samtliga förekommande klasser 1-6 fick gå i samma klassrum – samtidigt. Även i den lokalen var vedeldad kamin den självklara värmekällan. Denna skolform behölls till och med vårterminen 1951, då byskolan lades ner.

 

I och med att landsvägen var färdig och slutbesiktigad, bussades byns skolpliktiga barn från och med höstterminen 1951 till Håknäs respektive Nordmaling.

 

 

 

 

 

Kor

Såväl antalet kor som ägare av kor har givetvis varierat genom åren. Förteckningen över befintliga djur har varit följande:

 

Robert Eriksson, 2-3

Viktor Berg, 2-3

Holger Lövgren, 2

Alfred Johansson, 2-3

Rudolf Olofsson, 6-7

Ivar Åsberg, 2-3

Hugo Aronsson, 1

Adolf Jonsson, 4-6

Oskar Jonsson, 2-4

Georg Karlsson Ström, 2-4

Oskar Eriksson, 2-4

John Åsberg, 2-4

 

Tjurar har förekommit hos John Åsberg, Oskar Jonsson, Adolf Jonsson samt Rudolf Olofsson.

Höns

Flera hushåll har under någon period hållit sig med höns till husbehov, såsom Oskar Eriksson, Adolf Jonsson, Robert Eriksson, Ingrid Marianne Åsberg.

En som satsade i betydligt större skala var John Åsberg. Hans hönseri omfattade som mest ca 3000 höns och ett antal tuppar. Johns hönseri och en del andra verksamheter bedrevs på fastigheten 3:42. Under andra världskriget var efterfrågan på ägg stor och priset tämligen högt. Naturligtvis producerade det stora antalet höns betydligt större mängder än vad Kråkens befolkning konsumerade. Överskottet levererades till Ivar Erikssons livsmedelsbutik i Nordmaling samt till bagare på Norrbyskär. John höll sig under en kortare period också med kalkoner.

 

Hästar

Albert Olofsson (kallad Albert Orsn) var den första på byn som skaffade sig häst. Även sonen Rudolf kom att bli hästägare. Adolf Jonsson skaffade häst omkring 1934 och hans bror Oskar köpte hästen Pontus 1937. Även Georg Karlsson Ström skaffade häst, en ardenner vid namn Tor, på 1940-talet.

 

Blåräv

Under 1937 startade bröderna Manfred och Gunnar Lövgren en rävfarm öster om Gunnars bostadshus på fastigheten 6:18. Avelsdjuren inköptes från en farmare i Vännäs. Även Oskar Jonsson födde upp blåräv västomsundet på fastigheten 3:8.

Verksamheten var till att börja med ordentligt lönsam, då ett skinn från en blåräv kunde inbringa hela 100 kronor. Detta var under en period då speciellt de ”finare” damerna absolut skulle ha en rävboa om halsen.

Nåja, modet växlar som bekant. Detta tillsammans med en överetablering av rävfarmare gjorde att lönsamheten efterhand blev allt sämre, varför verksamheten lades ner 1945.

 

Mink

John Åsberg startade också i mitten av 1900-talet en minkfarm som han en tid drev parallellt med hönseriet. Även Adolf Jonsson hade en minkfarm fast i betydligt mindre skala.

 

Övriga djur

Grisar har förekommit i rätt många hushåll. Får och getter har funnits samt givetvis katter i var och varannan familj, dessutom hund i enstaka hushåll

Skidtävling i Kråken

 

Busligan i brännboll

 

Resultat kajloppet 1990

 

Tidtagare Lars-Gunnar Jonsson i vit tröja är redo att släppa iväg startfältet 2014

 

Här ser vi tävlingsledaren Åsa Åsberg i aktion som prisutdelare 2014

 

Resultat barnens metartävling 2002

 

 

Åsberg – ett båtbyggarsläkte

Från att ha varit ett hantverk som bland Åsbergare på Kråken utövats mest som ”husbehov” startade bröderna Ivar, Paul och Leopold Åsberg 1950 en båtbyggeriverkstad. Tillsammans med fadern John, tillika fiskare, bonde och båtbyggare inreddes familjens gamla hönshus för verksamheten. Här kom nu de båtmodeller till som vanligen går under beteckningen Kråkenbåtar.

Motorbåten med sin karaktäristiska framstam och jullen med akterspegel blev de dominerande modellerna, kring vilka fabricerandet koncentrerades. Även en och annan motorskötbåt och vanlig roddbåt byggdes framför allt på beställning.

Rörelsen avstannade i och med den äldre brodern Ivars sjukpensionering.

Släktträdet nedan upptar endast ”Åsbergare” som byggt båtar till avsalu och husbehov.

Några årstidsbundna göromål i äldre tid. Vissa av sysslorna var aktuella före 1950-talet. Andra har hängt med längre.

 

Vår

Tunnbrödsbakning

Stortvätt vi bäcken eller sjöstranden

Torven skulle beredas (finfördelas) för torkning

Abborrfiske i bäckar

 

Sommar

På försommaren gällde potatissättning

Höslåtter med lie, hässjning och ladning, myrslåtter, fräkenslåtter

Hemtransport av ved (strandad eller skadad i älvens forsar)

Strömmingsfiske med skötar samt sik och lax med storryssjor

Uttring efter harr lugna sommar kvällar

 

Höst

Älgjakt

Tunnbrödsbakning

Bärplockning

Potatisupptagning

Ljustring av ål eller annat matnyttigt som påträffades

Ångarschå (arbete med att stuva på lastfartyg på Norrbyskär)

 

Vinter

Lagning av fiskeredskapen

Vävning av trasmattor och handdukar

Jakt på säl och småvilt

Upptagning av torv från någon myr (blev till strö i ladugården)

Fiske efter lake med agnade saxar eller krokar

Det förekom även fiske med nät under isen

Pimpelfiske med krok och mask i kombination med pirk (blänke)

 

Alla årstider

För ladugården gällde givetvis mjölkning och mockning dagligen

Vedhantering hörde också till de dagliga sysslorna

Självhushåll

 

I stor utsträckning var det självhushållning som gällde fram till 1900-talets mitt. De flesta hushåll höll sig med eget potatisland. Många hade dessutom äppelträd, trädgårdsland med morötter, rödbetor, jordgubbar och diverse bärbuskar. Fisk av olika slag ingick näst intill dagligen i åtskilliga måltider. Strömming och sik var jämförelsevis vanligast, men även abborre och lax förekom ganska flitigt på tallrikarna. Dessutom förekom harr och ål. Gädda var inte så populär och torsken förekom bara i enstaka exemplar i våra vatten. Under några vintermånader fiskades även lake.

 

Eftersom flertalet hushåll hade kreatur var man även självförsörjande på mjölk, smör och kött. Under sommar och höst tog man tillvara det som skogen kunde erbjuda i form av bär. Lingonen var klar populärast. Dels var ju tillgången på dessa bär för det mesta riklig och dels var lingon passande i olika sammanhang. Blåbär och hallon har också varit uppskattade samt åkerbär, även om tillgången på de senare varit mer begränsad. ”Snattra” (hjortronen) får vi inte heller glömma i sammanhanget. Det är däremot osäkert om skogens svampar har varit av någon egentlig matnyttig betydelse.

 

Matbrödet bakade man givetvis själva. Vanligtvis bakades tunnbröd höst och vår. Det kunde bli si så där 70-100 runda kakor åt gången, vilka sedan förvarades i något svalt utrymme. Här talar vi om spröda kakor med 60-70 centimeters diameter. I sammanhanget brukade man ibland även baka ett mindre antal mjuka kakor av ungefär samma format men med något sötare smak.

Rågbullar och limpor som inte tålde någon längre lagring bakades oftare. Även kaffebröd såsom vetebröd, sockerkakor och diverse småbröd bakades i hemmet, vanligen veckovis. Det var givetvis inte allt som producerades i hemmet. Vissa basvaror måste köpas som socker, salt, sirap, kaffe, mjöl, havregryn, makaroner med mera, samt naturligtvis den obligatoriska svagdrickan för ”slåttanna”.

Lingonåren 1953-1954

 

Att tillgången på bär kan variera högst avsevärt från år till år torde vara allom bekant. Av de vilda bären får väl lingonen anse vara de vanligaste som tillvaratas och förädlas.

Lingonåren 1953-1954 var något utöver det vanliga. I området Kråken och Tjäruskär fanns lingon ”överallt”, men på vissa platser förekom extremt mycket av den röda varan. Sjöåsen söder om Pålbergsviken var som en enda knallröd matta. Ett halvdussin personer gick där i dagar och öste lingon. Ja, öste var precis vad man gjorde. Med några få drag var bärplockaren fylld och det tog inte så många minuter att fylla en tioliters hink. Lappåsen norr om byn var ett annat ställe med mycket god tillgång på lingon.

 

Själva plockandet var under rådande förhållanden rena nöjet och det verkliga arbetet bestod i att forsla hem bären. När man hade en eller två kilometer till hemmet kunde det vara lämpligt att dela upp dagens skörd på två bördor. Det fanns de som hade en kont av näver eller faner att bäras på ryggen, men de flesta gjorde primitiva men ändamålsenliga anordningar för att underlätta bärandet. Ett vanligt alternativ var en stadig pappkartong nerstoppad i en jutesäck. När kartongen var fylld, knöts säcken till och i övre delen knöts en hink eller ett knyte med bär som motvikt. Anordningen hängdes sedan över axeln och så bar det iväg hemåt över stock och sten.

 

Samtidigt som tillgången på lingon var mycket god, inte bara i Kråkenområdet, utan i stora delar av Norrland, var lingontillgången på sydsvenska höglandet mycket begränsad. Priset blev därför närmast ofattbara 1 krona och 85 öre per kilo hos uppköparna. Det var inte särskilt svårt att hålla sig en dagsförtjänst om 100-120 kronor. Detta kan jämföras med att en vanlig grovarbetares dagsförtjänst låg runt trettio (30) kronor.

Postservicen

På 1920-talet var det en Hammarström från Långed som kom med posten. Posttransporten till och från Kråken sköttes på ideell väg ända fram till 1950-talets början då landsvägen blev färdigställd. Byns yngre män turades om att under olika perioder hämta den dagliga posten hos Åsanders i Öre, dit den kom per turbil.

 

Vintertid blev det att med ryggsäck på ryggen och skidor på fötterna ge sig iväg oavsett väder. Sommartid var det vanligtvis något behagligare att genomföra postturen per cykel. När vårfloden satte in kunde det dock vara besvärligt när man skulle passera Kroken, en låglänt sträcka, där vattnet ibland stod fotsdjupt på den smala kärrvägen. Att söka en passage vid sidan om vägen var inte mycket lönt, ty där kunde vattnet vara ännu djupare.

 

Några postbärare under 1930- och 40-talen var Ruben Olofsson, Randolph Åsberg, Hans Åsberg och Harald Jonsson. Den siste i randen blev Leopold Åsberg. Under den nämnda perioden erbjöd postorderföretag som Oscar Ahrén och Br. Liljeros Kråkenbor och andra att skriva efter varor. Det förekom därför att postbäraren förutom tidningar och brevförsändelser fick kånka på mer eller mindre skrymmande paket. Vid dessa tillfällen hände det att mottagaren lämnade en 50-öring eller rent av en krona för besväret.

 

Under 30-talet och en bit in på 40-talet fick byborna hämta posten hos Albert Orsn (Albert Olofsson). Emil Åsbergs hade ”poststation” och telefonväxel på 1950-talet till 1957 då Rut Eriksson (Roberts) tog över ansvaret. Posthantering förekom även i byns affär medan den fanns kvar. 1968 fick byn lantbrevbäring.

Vedhantering

Bränsle till vedspisen behövdes i nästan varje hushåll ända in på 1950-talet. Även om det sommartid inte behövdes för uppvärmningen så behövdes det i samband med matlagningen. Ett ganska normalt årsbehov låg på omkring 20-23m³. Följaktligen ingick vedhanteringen i den dagliga rutinen.

 

Innan veden var färdig att lägga in i spisen hade den hanterats många gånger. Låt oss börja med tillgången. Den som hade egen skog kunde givetvis avverka och frakta hem till ”veabacken”. Andra som saknade egen skog var ibland anlitade i samband med avverkning och fick då ta reda på tullarna (topparna) för eget behov.

 

De som var engagerade i ”dragninga” (virkesbuntningen) hade som förmån att ta till vara avbrutna stockar till sin vedeldning. Eftersom buntningen försiggick i Tjäruskär och veden huvudsakligen användes i Kråken, var bitarna redan hanterade ett flertal gånger innan de hamnade på ”veabacken” utanför ”veaboa”.

 

En del behövde kapas för att passa in i traven med meterved. Väl inne i ”veaboa” återstod den slutgiltiga kapningen och klyvningen till spisved. Sedan återstod då bara att bära in och fylla ”vealåa” (vedlåren) i köket med det dagliga behovet.

 

Deltagarna i Kajloppet 2014 är redo för start

 

 

Startfältet lyssnar till tävlingsledningens information inför start

 

 

Här ses några av de tävlande storma mot mål

 

 

En annorlunda målgång där mor och dotter visar hur lagarbete går till

 

 

Är det möjligen taktiksnack som pågår här

 

 

Alla åldrar såg ut att trivas i solskenet

 

 

Publiken passar på att svalka sig

 

 

Prisbordet tilldrog sig ett visst intresse bland de yngre

 

 

Prisutdelningen

 

 

Var Tvungen att skära ned bilderna i 4 delar för att kunna visa reportaget på ett sätt så texten syns.

 

 

 

 

 

Kajloppet är en löpartävling som har genomförts sedan 1980 nere vid kajen i Kråken. Här samlas människor som har olika träningsvanor och åldrarna varierar, men alla har lika trevligt!

Andra lördagen i Juli hålls kajloppet av personer som tycker att loppet är ett trevligt evangemang.   

 

Loppet delas in i följande klasser:

* Knattemix, 750 m (upp till 7 år)

* Flickor och Pojkar, 1.5 km (8 - 9 år) 

* Flickor och Pojkar, 2 km (10 - 13 år) 

* Damer och Herrar, 3.8 km (14 år - uppåt)

* Damer och Herrar, 4.5 km (14 år - uppåt)

 

Medlemsmöten

2015-09-06

2015-06-07

2014-12-07

2014-09-07

2014-06-01

2014-03-02

2013-12-01

2013-09-01

2013-06-02

2013-03-05

 

Styrelsemöten

2016-09-18

2016-06-19

2016-05-08

2015-11-29

2015-07-16

2015-04-26

2014-11-23

2014-08-10

2014-07-05

2014-04-13

2014-03-10

2013-11-07

2013-09-01

2013-06-02

2013-03-17

2013-02-18

 

Årsmöten

2018-07-14

2016-07-03 del två 

2016-02-21

2015-02-20

2014-03-30 del två 

2013-03-17

 

Årsredovisning

2015

 

Grävning mm. nere på kajen för att tillhandahålla kajfastigheten med vatten & avlopp.

 

Grävning utfördes av Andreas Eriksson

 

 

Kajloppet Tjäruskär 2013 –07-06

 

Flickor 0-9 år                                                          Pojkar 0-9 år

1. Grace White                  4.52                               1. Alex Nordin                        4.39

2. Disa Johansson             5.28                               2. Conny Åström                    5.21

3. Hanna Åsberg               5.29                               3. Jonny Åström                     5.45

4. Emilia Näslund             5.48                               4. Isak Nordin                         5.49

                                                                                 5. Sean White                          5.50

                                                                                 6. Jerry Åström                      6.32

                                                                                 7. Eddie Edlund                      6.50

                                                                                 8. Nino Nicklasson                  8.23

 

Flickor 10-15 år                                                      Pojkar 10-15 år

1. Amy White                    6.40                               1. Noel Lundgren                   6.45

2. Emmy Helmersson        7.11                                                                               

 

Damer                                                                      Herrar

1. Emma Sundkvist          17.15                             1. Måns Lundberg                  13.36

2. Jenny Wallin                 17.37                             2. David Wiklund                   14.20

3. Elin Wennberg              17.43                             3. Hampus Åsberg                  14.52

4. Åsa Åsberg                    18.34                             4. Gustaf Nordin                    15.45

5. Yvonne Söderman        19.43                             5. Nils Oskarsson                    15.46

6. Ulrika Nordenberger   19.46                             6. Peter Öystilä                        17.12

7. Tina Lundberg             20.41                             7. Mats Forsman                     19.12

8. Jenny Lundberg           23.42                             8. Emil Hedman                      20.39

9. Linda White                  23.59                             9. Robert Lindberg                22.00

10. Siv Lundgren              25.55                            10. Lars Lundgren                  26.33

     Rose-Marie Brontén    25.55                            11. Mattias Jörlén                    34.35

12. Ulrika Jörlén               34.35                            12. David Andersson               43.33

13. Sirkka Andersson       43.33                            13. Fredrik Boström

14. Ulla Boström

Vecka 29 är det utställning onsdag 17 och torsdag 18 juli kl. 12.00-16.00
 

 

Kajloppet vid Tjäruskär lördagen den 7 juli.
Det traditionella Kajloppet startade kl 12.00 med masstart med avslutande korvförsäljning

Kajloppet Tjäruskär 2012-07-07

Flickor 0 – 8 år
1. Tilde Sandström 4.38
2. Isabelle Sandström 4.40
3. Disa Johansson 5.12
4. Grace White 5.31

Pojkar 0 – 9 år
1. Ragnar Oskarsson 4.25
2. Conny Åström 5.21
3. Jonny Åström 5.35
4. Jerry Åström 6.52
5. Sean White 9.02

Flickor 10 -15 år 1. Emma Vrede 7.26
2. Celina Wikström 9.45
3. Josefin Nyberg Jonsén 10.47

Pojkar 10 – 15 år
1. Oscar Jörlén 7.25

Damer
1. Josefine Tjernström 19.08
2. Yvonne Söderman 20.03
3. Tina Lindberg 21.02
4. Linda White 22.33
5. Jenny Lindberg 23.29
6. Isabelle Nystedt 24.04
7. Kristina Berg 39.53
8. Sara Edholm 40.39
9. Kristina Nordström 40.46
Margareta Öhman 40.46

Herrar
1. Jonas Källberg 14.45
2. Fredrik Sandström 15.23
3. Nils Oskarsson 15.50
4. Mats Forsman 18.33
5. Thomas Andersson 18.55
6. Mattias Jörlén 33.11
7. Daniel Eriksson 40.39

 

Kajloppet ,Tjäruskär 2/7-2011

 

 

Flickor 0-9 år
1.Tilde Sandström 6.33
2.Belinda Göransson 6.56
3.Ida Dahlberg 7.28
4.Hanna Åsberg 7.51
5.Disa Johansson 7.55
6.Hanna Dahlberg 8.06
7.Grace White 9.18
8.Hilma Åsberg 10.29

 

Pojkar 0-9 år
1. Ragnar Oskarsson 5.57
2. Sean White 10.02
3. Isak Linerud 10.16
4. Viktor Karlsson 42.10

 

Flickor 10-15 år
1.Emma Vrede 10.26
2.Irma Jakobsson 12.05
3.Rut Myrlund 12.11
4.Emma Dahlberg 17.01

 

Pojkar 10-15 år
1.Nils Tjernström 7.28
2.Oscar Linerud 7.40
3.Hampus Åsberg 8.37

 

Damer
1.Emma Ödling 18.51
2.Tina Forsman 19.52
3.Carola Fredriksson 20.47
4.Jannika Åsberg 22.33
5.Helen Holmgren 29.23
6.Margreth Eriksson 33.37
7.B-M Johansson 36.43
8.Eva Edholm 42.10
Stella Karlsson 42.10

 

Herrar
1.Markus Fredriksson 13.27
2.Peter Nilsson 14.15
3.Fredrik Sandström 15.28
4.Nils Oskarsson 15.48
5.Åke Edholm 15.59
6.Erik Tjernström 16.27
7.Brian Davis 16.29
8.Lennart Burström 17.37
9.Thomas Andersson 18.05
10.Mathias Jakobsson 18.33
11.Leif Wennberg 19.02
12.Leif Jakobsson 19.30
13.Juliano Garronzi 19.58
14.Jan Burström 36.32
Rolf Eriksson 36.32
16.K-G Johansson 36.43

 

Utan tidtagning

Viola Wåhlin

Weine Wåhlin

Linda White

 

 

Ansvarig för uppgifterna ovan (förutom artikeln i VK)

Sven-Erik Berg Tfn 0930-10911

Bergsgatan 3 C

914 32 NORDMALING

 

 

 

 

 

Kajloppet 2010

 

Kajloppet Tjäruskär, 30-årsjubileum

Resultat

Flickor

Ingela Oskarsson 7,40

Oliva Hägglund 8,25

Klara Oskarsson 8,39

Josefine Nyberg Jonsén 8,55

Hanna Åsberg 15.41

Hailma Åsberg 16,27

Isabelle Sandström 16,49

---

Pojkar

Hampus Åsberg 6,04

Rasmus Nordström 6,19

Jonatan Molander 7,33

Nils Tjernström 7,52

Sebastian Nyström 10,02

Augustin Öigaard Nilsson 12,26

John Åsberg 12.34

---

Damer

Carola Sandström 16,21

Jessika Tjernström 19,01

Marita Wikner 19,42

Ulrika Söderström 23,18

Anneli Åsberg 32,35

---

Herrar

Pontus Bäckman 14,19

Nils Oskarsson 15,40

Johan Wikner 16,31

Markus Olsson 16,56

Leif Wennberg 18,19

Thomas Andersson 19,52

Bernt Gustavsson 22,02

Daniel Eriksson 36,34

Rolf Eriksson 36,34

 

 

 

 

Kajloppet 2008

Bilder från Kajloppet 2008

 

Kajloppet 2007

Bilder från Kajloppet 2007

Starten,Kajloppet 2007

Ettan Fredrik Sandström


Damettan Carola Sandström








Prisutdelning här nedanför

Vinnaren av herrklassen 2007 Fredrik Sandström

Tvåan i röd jacka

Trean Nils Oskarsson i keps

 

Kajloppet 2005

Ordningen kan vara fel men detta är några bilder från kajloppet 2005

Starten,Kajloppet 2005

Vinnaren Fredrik Sandström

Nils Oskarsson en veteran i sammanhangen

Magnus Edström




En av de yngre deltagarna

Pris utdelning

Styrelse medlemmar avtackas
Leif Johansson

Kjell-Ove Berg

Sven-Erik Berg

Om ni har bilder ni vill dela med er som passar på www.krakenby.se sidan e-posta wilhelm.berggren@hotmail.com dem så läggs de kanske in

 

Skarsta 2011 med coverbandet Tre Trubbadurer

 

Skarsta 2010

 

 

Skarstafesten 2006

                                     

 

 

Nyårsafton 2006

 

Nyårsafton 2005  

 

 

Nyår 2002

Dukat för fest

 

 

BYGGNATION AV MAGASINET Ljus skygge Markus De flesta av byggar styrkan Sören I Spikar Tagen   

 

 

Tomas Åsberg Benka i full fart med hammaren Mikael och Markus i sågar tagen  

 

 

Skären som är världen

 

Flygbilder tagna 2011-06-09 över skären som är världen

Format är i orginal därav den höga upplösningen, spara bilderna och zomma in

Höstbilder

 

Vårbilder

 

2013-04-25   

Isen har börjat ge med sig vid öarna

 

 

 

 

 

 

 

 

22 April 2011

Långfredag

      

      

 

 

 

 

2012-05-14

          

 

2012-05-23

      

       

 

2012-05-24

Utanför bågviken

   

 

 

Vinterbilder

 

Dessa isberg skapades utanför Lill - örviken vid en sydlig storm på över 25 meter per sekund.

Termometern visade under 20 minus grader. Havsvatten ståndet steg 40 cm på mindre än ett dygn.

 

 

Isläggning över Tjäruskärsundet i November månad

 

 

 

10 februari 2012

 

 

Sommarbilder

 

Midsommarlunch skarsta hällan 2010

 

 

 

Bild på kajen från Sikhällan

 

 

 

Solnedgång ute på Lördagshällan

 

 

Kajen

 

 

Bild från fjärden, Snöan

 

 

Vågor bakom sikhällan

 

 

 

 

2012-07-17

   

 

 

 

Fiskebestämelse över Kråken och Tjäruskär

Här visas samandrag över gällande fiske bestämelser över Öre Fjärden. För bestämelse i helhet besök Fiskeriverkets hemsida. (FIFS2004:36))

 

FISKEBESTÄMMELSER FÖR VÄSTERBOTTENS KUST

Inom vattenområden med mindre djup än tre meter enligt gällande sjökort är fiske med nät förbjudet fr.o.m. den 1 april t.o.m. den 10 juni och fr.o.m. den 1 oktober t.o.m. den 31 december norr om latitud 63´30 N (går vid Idas hälla).

Dock får fiske med nät med en maskstorlek mindre än 37 mm bedrivas fr.o.m. den 1 oktober t.o.m. den 31 oktober.

De maskstorlekar för nät etc. som anges i bestämmelserna avser sträckt maska (diagonallängd). Maskstorleken fastställs genom att först sträcka ut nätmaskan och därefter mäta diagonallängden. Ex. en fyrkantsmaska med 50mm sida (stolpe) är en 100mm sträckt maska.

 

FREDNINGSTIDER

I Västerbottens kustvattenområde är allt fiske efter lax och öring förbjudet 1/10 – 31/12.

MINIMIMÅTT

För några fiskarter gäller minimimått (från nosspetsen till stjärtfenans yttersta spets)

Lax 60 cm

Öring 50 cm

Harr 30 cm

 

FISKE MED NÄT OCH ANDRA REDSKAP

Vid kusten får var och en fiska fritt med nät, långrev, bur, handredskap och håv. En långrev får ha högst 100 krokar. Nätens antal begränsas till 6 st och en sammanlagd längd av högst 180 meter. Detta gäller per person i båten Yrkesfiskare och fiskerättsägare får fiska med obegränsat antal redskap.

 

FASTA REDSKAP

Fiske med fast redskap som i någon del är högre än 1,5 meter samt nätfiske efter lax och öring är förbjudet 1/4 – 10/6. Yrkesfiskare kan få dispens för fiske efter andra arter än lax och öring. Fiske efter lax och öring är förbjudet 1/10 – 31/12.

 

FREDNINGSOMRÅDEN

Utanför vissa älvmynningar finns fredningsområden, där särskilda bestämmelser gäller (Lögde-, Öre-, Ume-, Bure-, Kåge-, Byske- och Åbyälven samt Hörn-, Sävar- och Rickleån). Här är fiske med fast redskap som i någon del är högre än 1,5 meter samt fiske med nät efter lax och öring förbjudet dels 1/5 – 25 juni, dels 1/9 – 31/12.

 

KARTA ÖVER FREDNINGSOMRÅDE ÖRE ÄLV

 

 

Gränsen av fredningsområdet: Linjer i öster längs longituden 19 48,77 O och i söder längs latituden 63 25, 59 N till Storhällans sydligaste udde och därifrån till Järnäsus sydostligaste udde.

Restriktionsgräns 2: Linjer från Stickskärsskatan till Fjärdgrundets sydspets och från Fjärdgrundets nordspets till den västra av fjärdhällorna och vidare till Kylörens sydöstra udde.

 

FREDNINGSOMRÅDE GRÄNS

Fiske efter lax och öring är förbjudet under hela året. Fiske med fast redskap som i någon del är högre än 1,5 meter är förbjudet dels fr.o.m. den l maj t.o.m. den 25 juni, dels fr.o.m. den l september t.o.m. den 31 december

 

RESTRIKTINSGRÄNS 2

Allt fiske är förbjudet med undantag av fiske med ryssjor som inte i någon del är högre än 1,5 meter och sådant fiske med handredskap där fiskemetoden som sådan inte kräver användning av båt. Länsstyrelsen kan efter ansökan bevilja fiske rätt inom fredningsområde ifall vissa behov uppfylls.

 

FISKÅDRA

I varje gren av ett vattendrag eller ett sund där fisken har sin gång som det heter i lagtexten, ska det finnas en fiskådra i det djupaste vattnet. Fiskådran lämnas fri från fiskeredskap, så fisken kan passera. Bredden på ådran ska vara minst en sjättedel av vattnets bredd vid det vanligast förekommande lågvattenståndet. Vid ett sunds ändpunkter sträcker sig fiskådran med oförändrad bredd 300 meter ut mot det djupaste vattnet.

 

SÄLBESTÅND

Följande fakta ger en liten inblick hur lite fritids fiskare tar upp från havet

fakta om sälbestånd i östersjön kommer från www.havet.nu

Gråsäl bestånd Östersjön 2006 var 24 000 st Gråsäl äter ca 7 kilo fisk/dag 613 20000 kilo fisk/år 61320 ton/år

Vikare bestånd Bottenviken 2006 var 8 000 st Vikare äter ca 3.5 kilo fisk/dag 102 20000 kilo fisk/år 10220 ton/år

Ca 71540 ton fisk per år konsumerat av säl i Östersjön och Bottenviken

50 st fiskare som tar upp 40 kilo fisk per år blir 2 ton/fisk per år 

 

Historia om kajfastigheten i Tjäruskär

Tjäruskärskajen

 

Kajen i Tjäruskärs hamn är definitivt värd ett eget kapitel. Den första anläggningen vilken bestod av en pråm och en enkel landgång, var i bruk under senare delen av 1920-talet och fram till dess att en riktig timrad kaj uppfördes under 1934. Såväl pråm som timrad kaj föranleddes av att Åsbergarna hade startat bogserbåtsverksamhet med säte i Kråken och med Tjäruskär som hemmahamn. Förutom att kajen var tilläggplats för bogserbåten Hera, nyttjades den vid behov av övriga boende i området. Vid behov engagerade bogserbåtbolaget några bybor för reparation/underhåll av kajen. Så genomfördes en tämligen omfattande renovering omkring 1953.

Bogserbåtsbolaget kom att byta ägare, under omständigheter som syntes något anmärkningsvärda och den nye ägaren var inte intresserad av att underhålla kajen varför den förföll allt mer. 1977 bildades en ekonomisk förening vars syfte enlig antagna stadgar var att förvalta föreningens anläggningar (kaj och magasinsbyggnad) på fastigheten med beteckningen Järnäs 5:58 i Tjäruskärs hamn. De fem medlemmarna/delägarna var Rederiaktiebolaget Sjötransport (som övertagit ångbåtsrörelsen), Nordmalings kommun, Västerbottens läns fiskeriförbund, Kråkens fiskförsäljningslag ekonomisk förening samt fiskebröderna Holmkvist från Lövudden i Skellefteåtrakten.

Föreningen hade storslagna planer på att bygga en ny kajanläggning och ett nytt magasin för drygt en miljon kronor och sökte statsbidrag till projektet. Kommu nens representant i föreningens styrelse var lika med kommunstyrelsens ordförande. På grund av skiftande politisk majoritet i kommunen kom kommunstyrelsens ordförande att uppträda i fyra olika gestalter under en nioårsperiod. Ordförande nr 1 sökte alltså statsbidrag. Ordförande nr 2 tog tillbaka ansökan. Under tiden använde Rederiaktiebolaget Sjötransport hamnfastigheten som skrot- upplag, utan medgivande från övriga medlemmar. Kommunstyrelsens ordförande nr 3 efterhandskonstruerade ett arrendekontrakt som gav Sjötransport fortsatt rätt att nyttja fastigheten som skrotupplag. Samtidigt kan vi konstatera att företaget aldrig fullgjorde sina skyldigheter som arrendator. Ägaren, Sjötransport AB hade under några år en verksamhet enbart på papperet. Det enda synliga beviset för ”verksamheten” var att mer och mer skrot och bråte samlades på den lilla fastigheten.

 

När föreningen hade förvaltat anläggningarna i sju års tid, var det förenat med direkt livsfara att beträda kajen. Det började bli allt mer uppenbart att den nye ägaren av anläggningarna i första hand hade frånsagt sig huvudansvaret beträffande underhållet. Bogserbåten Hera stod på land och började även den förfalla. Kråkenborna började under 1984 engagera sig och uppvaktade kommunen, länsstyrelsen, segelsällskap, tullen, kustbevakningen med flera med skrivelser. Samtidigt pågick ett intensivt agerande på länstidningarnas insändarsidor. Ortens lokalrevyer hade också inslag som rörde ämnet. Tjäruskärskajen var dessutom föremål för debatt i lokalradion, där företrädare för samtliga politiska partier ställdes mot väggen. Byns föreningar och många privatpersoner var klart inställda på att gå till botten med det som politiker och andra ställt till med. Även Länsstyrelsen gav nu i efterhand tillstånd för Rederiaktiebolaget Sjötransport att inneha skrotupplag på den aktuella strandtomten. Det bör nämnas att det rör sig om en tomt stor som en ordinär villatomt samt att den är belägen mitt i ett rekreationsområde och dessutom på område som lyder under bestämmelserna om strandskydd.

 

 

Efter att ha fört upp ärendet ända upp på regeringsnivå avgick ortsborna med en etappseger. Rederiaktiebolaget Sjötransport ålades att flytta den sönderrostade bogserbåten Hera, som då stått uppallad på stranden i 7 – 8 års tid. Hera såldes, rustades upp och avgick söderut sommaren 1988. Under 1988 anlitades dykare från Nordmaling för att undersöka kajens beskaffenhet under vattenytan. Iförd full grodmansutrustning och utrustad med en rejäl dolk attackerade Ove Häggström trävirket som legat under vatten i 54 år. Efter avslutad besiktning kunde han rapportera att stockarna överlag var kärnfriska. Kajägareföreningen som under flera års tid inte visat något som helst intresse av att få kajen renoverad, ansattes hårt av den lokala hembygdsföreningen och av enskilda ortsbor.Slutligen föll man till föga och riktade anbudsförfrågan till 3–4 företag. Underlaget var formulerat på ett minst sagt anmärkningsvärt sätt och gav följande förutsättningar: Ny kaj skulle uppföras i en storlek som motsvarade 60% av den gamla. På den sida som genom alla år erbjudit den bästa tilläggsplatsen, skulle man enligt samma underlag tippa stora mängder sten och jordmassor ut i vattnet.

 

Anbuden hamnade över lag mellan 700.000 och 1.000.000 kronor. Kommunstyrelsens ordförande nr 4 som var ansvarig för anbudsförfarandet hade därmed ”bevisat” att projektet inte var ekonomiskt genomförbart. Det var då som Åsbergarna under ledning av Leopold gick in med ett anbud på 350.000 kronor. Det fanns nu inte längre några hållbara ekonomiska ursäkter för att ytterligare förhala kajrenoveringen. Leopold, sönerna Sune och Göran samt Stig Karlsson fick jobbet. Den gamla timmerkajen revs ner till friskt virke cirka 50 centimeter under vattenytan och byggdes på till lämplig höjd. Beträffande längd och bredd behölls de ursprungliga måtten. Året var 1989. Projektet finansierades enligt följande:

Glesbygdsstöd 175.000:-

Fiskeristyrelsen 100.000:-

Länets fiskenämnd 20.000:-

Nordmalings kommun 20.000:-

Lån 35.000:-

Summa 350.000:-

 

Kajfastigheten med tillhörande anläggningar har numera övertagits av områdets hembygdsförening. Kajen underhålls kontinuerligt och ny förrådslokal, vilken även inrymmer en liten samlingslokal har byggts. Fastigheten nyttjas sedan åtskilliga år tillbaka för några av föreningens arrangemang, som start- och målplats för det årliga Kajloppet, utgångspunkt för barnens metartävling samt på senare år även för trubaduraftnar. 

Styrelsen 2022/2023

Ordförande: Vakant

Sekreterare: Bengt-Erik Jonsson, 070-676 34 43

Kassör: Rolf Eriksson, 070-664 83 65

Sammankallande ledamot: Daniel Eriksson, 070-244 87 00

Ledamot: Göran Åsberg, 076-775 97 05

Suppleant: Mathias Näslund, 070-287 53 16

Suppleant: Jimmy Åsberg, 070-387 54 10

Suppleant: Mats Forsman, 076-814 60 75

 

 

 

Bygdegård

 

Bokning av bygdegård sker genom anmälan till Sören Olofsson på tel 0703922017
Hyra medlem 250 kr
Hyra icke medlem 500 kr

Medlem är den som betalat medlemsavgiften 3 mån innan uthyrningsdagen. Vid kall väderlek kan en extra avgift på 100 kr tillkomma på grund av uppvärmning i stora salen. Hyran skall vara inbetald på konto bankgiro 5333-8331 innan bygdegården tas i bruk. Dukning mm kan i vissa fall göras kvällen innan om det inte är verksamhet där den som hyr bygdegården står för kostnader för material som förstörs. Städning skall vara utförd före kl 14.00 dagen efter uthyrningsdagen. Hämtning och återlämnande av nyckel sker efter överenskommelse med uthyraren.

 

Bygdegård 2012

 

 

 

 

 

 

Bygdegårdsskrapning 2011-04-16

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Målning av Bygdegården 2011-05-07

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tankbyte

 

 

Tankbyte

 

 

 

 

Nästa sommar (2024) söker Kråken-Tjäruskär en ny krögare till resturangen nere på kajen. Är du den vi söker så kontakta någon från styrelsen i byaföreningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bredband

2013-02-09 Nu finns det 100mbit fiber uppkoppling genom Kråken
och innan sommaren 2013 finns det fast internet access i förenings fastighet vid kajen.
För att i framtiden kunna erbjuda gäster wifi uppkoppling.

13000 meter fiberslang levererades i slutet av Augusti 2012

 

    

Foto: Wilhelm Berggren       

 

2013-02-18 Nedan några av eldsjälarna, Tomas och Sune Åsberg i arbete på fastigheten 6:16.  Foto: Kjell-Ove Berg

                                    

 

 

 

 

     

 

Här kan du se vilka aktiviteter som är planerade för året

2017

 

2016

 

2015

 

2014

 

2013

 

Förr i tiden Är det någon som ni känner igen på foton och det saknas namn eller om ni har egna bilder ni vill dela med er Hör av er till daniel_sson@hotmail.com eller wilhelm.berggren@hotmail.com så ändrar vi det

Förr i tiden

Är det någon som ni känner igen på foton och det saknas namn eller om ni har egna bilder ni vill dela med er

Hör av er till daniel_sson@hotmail.com eller wilhelm.berggren@hotmail.com så ändrar vi det

 

 

 

Historia.VOB en film

 

Hera Vissa uppgifter gör gällande att fartyget byggdes för ryska beställare i Ukraina?? med namnet SCHERNIJ.  Byggnadsvarv var endera Maskin & Brobyggnads AB Varv, Åbo eller Chrichton & Vulcan, Petrograd och måtten  17,08 x 4,41 x 2,03 m. Då fartyget infördes till Sverige uppgavs nämligen att det köpts från Ukraina.  Kom 1913 till Bergnings & Dykeri AB Neptun, Stockholm och omdöptes till HERA och de sålde eller överlät  1919 båten till dotterbolaget Kalmar Bogserings AB, Kalmar som 1925 avyttrade båten till Carl Bosten,  Stockholm. Den 13 maj 1926 förvärvades båten av Bogseringsbolaget K.E. Åsberg & Co,  Nordmaling för 15.000 kr. (Karl Engelbert, Emil Alexander och John Richard Åsberg samt  Gustaf Adolf Jonsson), men den 3 maj 1944 köpte Karl E ut de övriga för 4 500 kr.  Motoriserades 1954 med en Skandia 4 cy dieselmotor på 240 Ihk och den 1 maj sålde K E 1/3 vardera till  sönerna Karl Erik Engelbert och Karl Johan Lennart för 13.500 kr per tredjedel.  Efter diverse ombildningar där Karl-Erik blev huvudredare den 1 mars 1965 och ägare  tillsammans med Hilding Bäckman, blev firman den 18 okt 1967 ombildad till Rederi AB Sjötransport i  Nordmaling och 1969 sattes en Volvo-Penta Diesel på 400 Ehk in. Bolaget sålde 1987 båten för  40 000 kr till Pr/ J. Mägi, Stockholm som 1992 sålde båten till Rolf Olofsson, Stockholm.  Är nog fritidsbåt numera.

Olofsfors och Hera vid Ströms kaj i Västerfjärden 1973

 

Hera i Kråken, Tjäruskär 10/9 1978

Hera i Kråken, Tjäruskär 3/6 1985

Hera i Kråken, Tjäruskär 27/5 1988

Hera i Ulvvik, Härnösand i mars 1989

Hera vid Söder Mälarstrand i Stockholm 1/6 1992

Hjälmare Docka

Hjälmare Docka 8/4 2006

Fix SHDG – 10361 (11/1 1963) Byggd 1907 av stål vid Stenberg & Söner AB, Helsingfors. 20,54 x 5,18 x 2,26 m - 78,14 / 0 (SV 1963) Maskineri: Okänd comp.ångmaskin på 175 Ihk - ersatt av en okänd dieselmotor på 600 Ehk (1963) Byggdes för William Scumann, Jakobstad som FIX. Köptes i feb. 1920 av Sandviks Ångsågs AB,  Sandvik (officiellt ägde köpet rum 1923, men i ett meddelande står att den 8/2 1920 avgick FIX  från Finland till Sandviks Ångsågs AB. Övertogs av Mo & Domsjö AB den 7 mars 1945 och flyttades 1959  till Domsjö då Sandviks Ångsågs AB fusionerades till MoDo. Såldes den 26 juli 1962 till Bogseringsbolaget  Bröderna Karl-Erik och Lennart Åsberg, Nordmaling för 20.000 kr och de satte in motor 1963.  Lennart Åsberg avled 1964 och hans del övertogs av hustrun Greta. Hon sålde sin del 1965 till Hilding Bäckman  som tillsammans med Karl-Erik Åsberg överlät resp. andel till RAB Sjötransport den 18 okt 1967 med tillträde  den 1 mars 1968. I detta bolag ingick således Karl Erik Åsberg och Hilding Bäckman. Såldes 1981 till Österströms  Rederi AB, Gryt och dessa sålde 1984 till Silvio Miglis, Stockholm. (Så även 2005).

 

Dockstavarvet 28/4 1979

Dockstavarvet 28/4 1979

Tjäruskär 7/7 1980

 Tjäruskär 7/7 1980

Motorinstallationen med tre stycken TMD 96 B1 på 200 hk vardera. Kraften till propelleraxeln överfördes via remtransmission

 

Historia om fisket i Kråken och Tjäruskär

 

Fiskeholmar och fiskegrund som omnämns redan under 1500-talet är: Kråkeskäre, Karestad skär (förmodligen nuvarande Tjäruskär) och Bogge wiken. Beträffande fångstplatser, utrustning och övrigt som hör fisket till har vi koncentrerat oss på förhållanden under senare tid, företrädesvis 1900-talet. Fiskeläget Tjäruskär har haft ett antal åretruntboende: Axel och Naema Jonsson, Herbert Åsberg, Kalle Åsberg samt Lill-Oskar Åsberg som även drev affär på Vitören sommartid. Till att börja med kan vi indela verksamheten i sommarfiske respektive vinterfiske. Det huvudsakliga fisket bedrevs sommartid i varierande grad. Vissa båtlag fiskade tämligen yrkesmässigt medan andra båtlag mer sporadiskt ägnade sig åt näringen. Det som fiskades var i första hand strömming och sik, men även lax, abborre, harr gädda och ål fångades, fast då i mindre skala.

Axel och Naema Jonsson vid deras fiskrök på Lekatthällan

 

Strömmingsfiske

Strax före andra världskriget blomstrade fisket upp på allvar efter en mindre gynnsam period och tillgången på i första hand strömming var god under 1940-talet. För strömmingsfiske användes skötar (nät) med en maskstorlek vanligtvis mellan 28 och 33 maskor per aln. Längden kunde ligga på 75 meter och djupet på 7-8 m. Oftast kopplade man ihop 3 eller 4 skötar till ett ”hag” om 200–300 meter. Fångstplatserna varierade med årstiden. På våren/försommaren bedrevs strömmingsfiske i huvudsak på s.k. ”krokställen” inom skärs och utomskärs. Inomskärs gällde Stickskärshällan, Malmgrundet, Albert Ors grubban, Gasthällan, Lillsvarta och Storsvarta. Vanliga krokställen utomskärs var Flasen, Slipen, Jon Pers grund, Bratthällan, Häggströms grund. Krokställena fördelades så att varje fiskelag hade ett inomskärs och ett utomskärs. På sensommaren gällde det att ge sig iväg till ”utgrunna”. Det vill säga de grund som låg avlägset ut till havs. Det kunde behövas 1-1½ timmes gång med fiskebåtarna för att ta sig dit. Eftersom det den tiden på året blev ordentligt mörkt om nätterna gällde det att förse sköthaget med belysning, för att kunna lokalisera det mitt i natten då det skulle tas upp. Eftersom man var så långt från hemmahamnen stannade man kvar ute på grundet och vanligtvis brukade man börja ta upp redan vid tolvtiden på natten – ibland ännu tidigare. I bästa fall hade det då blivit ett par timmars sömn i akterruffen. Königsgrund, Sofiegrund, Lördagshällan, Elins grund och Banken var några av de mest förekommande fångstplatserna på sensommaren. 9-10 båtlag var som mest igång samtidigt. Det var under det mest gynnsamma 1940-talet. De olika båtlagens aktivitet varierade betydligt. Det fanns de som nöjde sig med sporadiska aktiva perioder eller enstaka fångstnätter, medan andra var mer intensiva i sin utövning. ”Bergara”, bröderna Viktor och Verner Berg synes ah varit allra ivrigast. Det bör nämnas att redan 1913 fanns 9 fiskare knutna till Tjäruskär. Uppgifterna är hämtade från Nils-Erik Molins bok ”Järnäs by, Järnäs Kråken och Järnäs klubb. Fiskare som omnämns från den tiden är Karl-Oskars, Aronssons, Strömmers, Lill-Oskars, Adolf Åsberg, Herbert Åsberg, Kalle Åsbergs, Halt-Janne och Axel Jonssons. Sälarnas mångfald har periodvis varit ett problem för yrkesfiskarna. Redan den 19 december 1912 skrev fiskeriinstruktör Gottfrid Arvidsson ett långt brev till Fu i Västerbottens läns hushållningssällskap och påtalade å många fiskares vägnar sälens förstörelseframfart.

Sikfiske

Vid sikfisket användes storryssjor, även benämnda laxryssjor, bestående av grov- maskigt nät uppspända på stora träringar så att det bildades strutar. En sådan strut kunde vara flera meter lång och konstruerad så att den fisk som hamnat inne i struten inte hade särskilt stor möjlighet att ta sig ut. Konstruktionen var kombinerad med fångstarmar som skulle leda fisken in i struten. Storryssjorna benämndes ”fasta redskap”, vilket innebar att de var utsatta veckor och månader i sträck och vittjades på sitt innehåll en eller två gånger per vecka. Vanliga fasta platser för storryssjor var östra sidan av Kallknösen, södra sidan av Slipen, södra sidan av Flasen, östra sidan av Bratthällan, norra sidan av Storsvarta, vid hällan strax norr om Pålbergsviken och vid Stickskärshällan. Höstens sikfiske kan naturligtvis inte förbigås. Detta tillämpades med speciella nät med en maskstorlek som vanligtvis låg på 14 – 17 varv per aln och 30 meters längd. Nätens djuplek var ofta 5 - 6 fot, det vill säga 150 - 180 cm, speciellt före 1950-talet då näten var nedtyngda med stenar insvepta i näver. Från och med 1950-talet förekom de betydligt lättare blytelnarna längs nätens nedre kant. Detta gjorde att man även kunde hantera nät som var 8-10 fot (2,4 – 3 m) på djupet. Av styckets inledning kan läsaren förledas tro att nämnda nät användes endast vid höstfiske. Självfallet användes de även övrig tid på året.

Det som var mest utmärkande för höstens sikfiske var den vanligtvis rikliga till- gången på sik när den sökte sig in på grunt vatten inför lekperioden. Redan under september månad var siken på vandring inåt land och då lade man näten på förhållandevis djupt vatten mitt ute på Örefjärden. En nackdel med detta var uppenbar risk för att få mängder av hornsimpor, då dessa följde sikens vandring. Under september och fram till leken, ungefär 24 oktober drog sig siken allt närmare land. Fångsten på höstkanten utgjorde en väsentlig del av födan för vintern. Om vi håller oss till tiden innan kyl och frys var blev mans egendom, saltades siken i stora trätunnor som förvarades i något kallt utrymme. För den som hade ladugård, var ”porten” den självklara förvaringsplatsen. De dagar det var sik på menyn, gick man ut i porten och hackade loss dagsbehovet ur det islager som bildats av saltlake och sikar. Ända fram till 1990-talet innebar en riklig fångst av sik samtidigt relativt stora mängder sikrom, vilken efter rengöring samt tillsatser av salt och lök blev ett både välkommet och smakligt smörgåspålägg.

 

Ålfiske

Ålen fiskades vanligtvis med långrev eller ryssja. Precis som framgår av namnet utgjordes långrevens stomme av, just det, en lång rev. Med ett par meters mellan- rum utgick från den långa reven cirka halvmeterlånga revstumpar försedda med agnade krokar. Agnen bestod av bitar av strömming. Långreven lades på ungefär meterdjupt vatten och följde strandlinjen runt uddar, genom sund och över vikar. Det kunde handla om en sträckning på 100-200 meter med 50-100 krokar.

 

Uttring

Uttring var en populär sysselsättning under lunga högsommarkvällar. Även här använde man sig av en lång rev varifrån det hängde tafsar med krokar maskerade till flugor. En cirka halvmeter lång konstruktion med två parallella och sammankopplade bräder, ställda på hög kant, ingick också i utrustningen. Bräderna hade fasade kortändor för att åstadkomma styrning. Reven med tafsarna kopplades till brädkonstruktionen av den person som satt i aktern. Medan roddaren i sakta mak drev jullen framåt satte ”aktermannen” utterbrädan i vattnet och matade efter hand ut reven. Den nämnda fasningen gjorde nu att utterbrädan avlägsnade sig mer och mer från båten tills alla flugförsedda tafsar befann sig mellan båt och utterbräda. Roddaren rodde så att utterbrädan följde strandkonturerna. Det är ju känt att harren gärna befinner sig i anslutning till stenar och hällor som ligger i vattenytan eller strax under. Därför gällde det att se till att ”flugorna” hoppade på vattenytan på just sådana ställen. Ett vanligt ”svep” med utterbrädan började i utloppet mellan Lekatthällan och Vitören. Så fortsatte man österut runt Vitörsskatan, förbi Harrhålet, följde södra sidan av Norrbyshällan och Storsvarta, varpå man passerade Slipen på sydsidan. Bratt- hällans södra spets och östra sida ingick också i svepet innan man gjorde helt om och följde ungefär samma sträckning hemåt. Flasen, sydsidan av Sikhällan och Kallknösen var andra populära uttringsställen, liksom Blågrundslandet och diverse uddar på fastlandet.

Fiske med ljuster

Under lugna och mörka sensommarkvällar förekom ljustring. I första hand var det väl ål man var ute efter, men den fisk som råkade komma inom ”skotthåll” var oftast dödsdömd, oavsett det var en abborre, sik, gädda eller annan sort. Själva redskapet, ljustret, bestod av en kamliknande järnkonstruktion med 7-12 hullingförsedda pinnar, vilken var försedd med långt träskaft. I likhet med annat fiske bedrevs ljustring från båt. I båtens akter riggades en fotogenlykta upp på en ställning, för att man i lyktans sken skulle se och förhoppningsvis kunna sticka ljustret i något byte.

 

Vinterfiske

Även vintertid bedrevs fiske i olika former, med nät, saxar, krokar eller med pirk. Lindrigast var givetvis pimpling, där man i princip klarade sig med pirk, rev, krok och agn. Oftast hade man dessutom ett kort spö. Det var naturligtvis också nödvändigt med yxa eller borr ta hål på isen med. Sik och abborre var vanligast om man fick något. Fiske med saxar eller krokar var inte heller särskilt komplicerad. I princip hängde en rev med agnad krok eller sax ner i vattnet. För att reven inte skulle frysa fast, var den fäst vid en klyka eller enkel träställning, där revens fästpunkt befann sig under vattenytan. Även om det förekom andra fångster så var det i första hand lake man var ute efter vid denna typ av fiske. För vinterfiske med nät under isen fick man ta till diverse hjälpmedel för att få ut näten och för att kunna vittja dem. Yxa eller borr behövdes givetvis även här, men dessutom brukade man ha en fogsvans (såg), ett antal lätt böjbara ribbor samt en lång lina.

 

Leveranser

Kråkens fiskare tillhörde länge Norrbyn-Kråken fiskeriförening och levererade följaktligen sina fångster till salterikajen i Norrbystrand per båt. 1951 bildade by- borna egen förening och kunde fortsättningsvis skicka sina fångster direkt från byn via den nybyggda landsvägen.

 

Dramatik i samband med fiske

Fiskarbefolkningen i Tjäruskär har ju genom närkontakten med havet varit medvetna om dess möjligheter och dess faror. Så vitt oss är bekant har en (1) fiskare med anknytning till Tjäruskär fått sätta livet till. Detta har skett tidigt på 1900-talet ute vid Bonden, då en person vid namn Enbom drunknade. Tillbud har förekommit. Ett allvarligt sådant drabbade Allan Åsberg och Folke Säfström på sensommaren/hösten 1948. Vädret såg fint ut på eftermiddagen och flera båtlag for ut med skötarna. Strömmingsfiske så här års innebar ju att man höll till på ”utgrunna”, långt från land. Allan och Folke satte kurs mot Banken, ett grund som var beläget 1½ timmes gång med båt rakt söderut från Tjäruskär. Väl framme lade man ut skötarna och förtöjde vid den prick som utmärkte grundet. Änden på sköthaget var utmärkt med en lysdobb (större flöte med lykta) såsom brukligt var vid höstfiske. Utan denna anordning kunde det vara mycket svårt att hitta sköthaget när man vid tolv-ett- tiden på natten skulle ta upp. Skymningen tilltog, den nordvästliga vinden likaså. Då vinden ännu vid 21-tiden inte visade några tecken på att avtaga, beslöt Allan och Folke att försöka få upp skötarna, men lyktan hade slocknat i det hårda vädret, vilket givetvis försvårade situationen. Då hängde de en annan lykta på pricken för att åtminstone kunna lokalisera den och började leta efter den mörklagda lysdobben. Vid något enstaka tillfälle kunde de se en skymt av den helt nära båten, men lika snabbt var den försvunnen igen. Så småningom förtöjde de vid pricken igen. Sjögången var hård och den nybyggda 27 fot långa träbåten fick ta emot mycket stryk. Flera vränger (spant) knäcktes under nattens lopp. Vid sextiden på morgonen brast förtöjningen och båten började driva. Som väl var startade motorn och de kunde ta sikte på Norrbyskär. Efter 1½ timmes gång skymtade de konturerna av Bratthällan, tog sig vidare öster och norr om Skarsta och kunde vid åttatiden på morgonen äntligen angöra hemmahamnen. Det kan nämnas att sjöräddningen hade larmats tidigt på morgonen. Personal vid lotsplatsen i Järnäs gick ut men ansåg sig inte kunna fortsätta på grund av det hårda vädret. Detta ger måhända en någorlunda uppfattning om vilka förhållanden som rådde. Den äldste och mest erfarne fiskaren i hemmahamnen lär i morgonstunden ha yttrat: ”Ja, då dom int´ ha komme nu, då kom dom int´ na sen heller!”. Skötarna, eller det som återstod av dem, bärgades några dygn senare. Eller som Folke uttryckte det: ”Vi fick igen na slörsköta”.

Annorlunda fångst

Paul, Ivar och Ture Åsberg var vid ett tillfälle ute för att ljustra ål. Plötsligt uppenbarade sig en säl helt nära båten. Ture rände sitt redskap i sälen. Den senare var inte beredd att ge upp utan kamp och kämpade så väl att skaftet till Tures ljuster gick av. Nu stack Ivar sitt ljuster i sälen och med Paul vid årorna lyckades sällskapet bogsera sälen in på grunt vatten och ta död på den.

Rekordfångster

Den största fångst ett fiskelag från Tjäruskär har fått uppmättes till 5060 kg strömming. Bröderna Ivar och Paul Åsberg hade tillsammans med Assar Eriksson lagt ut skötarna på Bodensgrund, öster om bondens fyr och två timmars gång med motorbåt från Tjäruskär. Detta inträffade sent på 40-talet, eventuellt något år in på 50-talet. Under väntetiden, innan det var dags att ”ta upp” sade Ivar till Assar: ”Nå, hur mycke´ strömming vill du ha nu då?”. Varpå Assar svarade: ”Fulle båt´n!” Med tanke på det långa avståndet till hemmahamnen bestämde man vid elvatiden på kvällen att åtminstone lyfta och börja titta på ena änden av sköthaget. Redan då hade så mycket strömming gått på att det med nöd och näppe gick att dra in. När halva sköthaget dragits ombord var båten så nedlastad så man fick knyta isär och lämna återstoden. Det blev till att göra ytterligare en resa fram på förmiddagen för att bärga resten. Även då det gäller lax och rekordfångst får vi anledning att nämna Assar Eriksson. Vid en och samma vittjning, förmodligen 1948, fick han sju laxar i storryssjan söder om Slipen. Vid samma tillfälle fick han dessutom ”halva båten” med sik. Den största kända siken har förts iland av Ture och Ivar Åsberg som vid ett tillfälle ljustrade en bjässe på hela 6,3 kg. Den största gädda som blivit vägd och noterad i Tjäruskär är sannolikt det kraftiga exemplar som Ivar och Paul Åsberg fick i sin storryssja omkring 1950. Gäddan vägde arton (18) kg. Den var inte särskilt lång och man fick intrycket att ”halva gäddan” utgjordes av huvud och käftar. En vinter, möjligen 1952, kom Gunnar hem med en lake som vägde över åtta (8) kg. Han hade fått den på sax i närheten av Örån. Laken lämnade ifrån sig två (2) kg rom.

Aktiva fiskare på 1940-talet.

Viktor och Verner Berg, Paul och Ivar Åsberg, Ture och Alf Åsberg, Assar Erikson, Holger och Gunnar Lövgren, Ruben och Rudolf Olofsson, Robert Eriksson, Axel Jonsson, Allan Åsberg, Folke Säfström, Hugo Aronsson, Henry Wallander, Alfred Johansson.

 

Lån och bidrag för verksamheten

Från Västerbottens hushållningssällskap kunde från och med 1922 sökas premielån för inköp av skötar. Från och med 1930 skulle premielåneverksamheten inriktas på nya uppgifter, exempelvis för nyanlagda skakbryggor, rökerier m.m. 1923 ansökte Axel Jonsson om lån a 2.500:- för anskaffande av Färds last Automobil för transport av strömming upp till landsbygden. Det kan nämnas att det vid den tiden saknades bilväg till Kråken och Tjäruskär. Vidare förekom ansökan om premielån för anskaffande av fiskebåtar, motorer, stor- ryssja samt för anläggande av salteri. I ett protokoll från 1942 kan vi läsa: Fiskenämnden tillstyrker anslag a 600:- i bidrag till telefonanläggning i Tjäruskär. Telefonen skulle finnas i en av stugorna i fiskeläget för att eventuell fångst skulle kunna rapporteras så fort som möjligt.

 

Båtar och motorer

De allra flesta ovan angivna fiskare hade egna akterruffade fiskebåtar av 23 – 28 fots längd införskaffade under 1930-talet eller tidigt 1940-tal, utrustade med inombords- motorer. Penta, Solo, Drott och Albin var några vanliga motortyper. Vanligtvis låg motoreffekten runt 8 hk. Drott var av typen tändkulemotor, vilken skulle förvärmas med blåslampa före starten. Motorerna startades vanligtvis på bensin och efter några minuters varmkörning var det dags att lägga om till fotogen som var betydligt billigare. I anslutning till andra världskriget var det ransonering på drivmedel, liksom på många andra nödvändiga varor, så någon nöjes- eller okynneskörning var inte att tänka på.

Plumsning

Att skrämma fast fisk på näten är förmodligen inte enbart en modern företeelse, men på 1940-talets senare del kom metoden att börja tillämpas mer eller mindre regel- bundet i Kråken-Tjäruskär-området. Metoden går ut på att man lägger ett antal nät över en vik eller runt uddar och rev. Helst bör näten ha landkänning i båda ändar, så att en ”ficka” bildas. Sedan skapar man oljud i vattnet mellan strand och näthag. Innan aktersnurran (utombordsmotorn) blev var mans egendom, använde man ett långt träskaft med en hålförsedd plåtburk i ena änden. Genom att stöta i vattnet med det burkförsedda skaftet åstadkom man ett plumsande och bubblande. Fiskar som befann sig i ”fickan”, försökte nu söka skydd på djupare vatten, varvid många av dem gick fast på näten. När aktersnurran på allvar gjorde sitt intåg, fick motorljudet ersätta det plumsande som tidigare åstadkommits med plumsburken. Därmed blev det bekvämare att till- lämpa metoden och tillämpningen fick en allt större spridning, inte bara hos yrkes- fiskare utan även bland fritidsfolket. Trots det ”förfinade” tillvägagångssättet lever begreppet ”plumsning” kvar.

 

Fiskarhustrur

Kvinnornas insatser i fiskerinäringen får givetvis inte förbigås eller underskattas. I en del fall deltog de aktivt i själva fisket, men det är främst beträffande markservicen de gjorde betydande insatser. Många fiskare var på dagtid sysselsatta med ”dragninga” (virkesbuntning). När de kom hem efter dagens slit var det till att få något matnyttigt i sig och sedan snabbt iväg för att ”he ut sköta”, om det nu var lämpligt väder. Kvinnorna hade då ofta tagit ner skötarna, stenat dem och alat ner dem i båten. Om fångsten under natten varit någorlunda god, då var de också behjälpliga med att ”skaka sköta” i tidiga morgontimmar. Parallellt med detta skulle matsäcken ordnas för karlarnas arbete ”te dragninga”. Sedan återstod en del efterarbete. Båten skulle tvättas och skötarna skulle hängas på tork. Ofta fanns det också behov av att ”böj sköta” (laga skötarna). Till detta kom att större eller mindre partier strömming skulle tas om hand. Först gällde det att ”gill strömmingen” (befria den från huvud och inälvor). Sedan vidtog arbetet med att vidareförädla strömmingen, men till detta återkommer vi under ”Hushållsarbete/matlagning”.

Tvålning (färgning) Så länge man fiskade med bomullsnät brukade näten färgas då och då med en speciell nätfärg. Detta torde ha haft två funktioner. Dels bör livslängden på näten ha blivit längre och dels torde färgade nät synas sämre i vattnet och därmed kunde man hoppas på större fångster. Skötarna var oftast bruna, medan lagnen (siknäten) även förekom i blått, grönt och rött.

Övrigt

Tidningen ”Ostkusten” var kustfiskarnas tidning som utkom månadsvis och en helårsprenumeration kostade 2 kronor och 50 öre år 1932. Ur denna hämtar vi följ- ande uppgifter; Decembernumret 1934 innehåller bland annat jul- och nyårshälsningar från Vendla och Rudolf Olofsson samt Naima och Axel Jonsson. Året därpå var jul- och nyårshälsningar införda från följande: Naima och Axel Jonsson, Astor Eriksson (förmodligen Assar), Amm. och Karl Karlsson, Herbert Åsberg, Gunnar Lövgren, Gerda och Manfred Lövgren, Robert Eriksson, Jenny och Engelbert Åsberg samt Familjen John Åsberg. 1936 var några av namnen utbytta. För första gången förekom Martin Åsberg, Viktor Berg samt Frida och Ruben Forsberg. År 1943 har tillkommit Edla och Holger Lövgren, Viktor Berg med fästmö, Alfred Johansson med familj och Verner Berg. I Ostkusten nr 12 1953 kunde man läsa: Allan Åsberg och Rudolf Olofsson har under tiden 14-24 november, tillsammans med 6 andra kustfiskare varit på studie- resa till Karlskrona, Karlshamn och Sölvesborg. I nummer 5 1959 finns ett hedersomnämnande om Naima Jonsson som intresserad och engagerad i fisket. I äktenskapet med Axel Jonsson fick hon en livskamrat som helt delade hennes intressen. Naima fanns med ute på strömmingsgrunden och i övrigt under för- och efterarbetet. Det omnämns också att hon var den första inom länet som började med böcklingtillverkning, vilken snart vann livlig efter- frågan.

Fiskeläget Tjäruskär

Fiskarstugor med tillhörande bodar och bryggor var i huvudsak koncentrerade till Vitörens västra strand och Lekatthällans norra del. Den naturliga utfarten till fiske- grunden blev då genom Trångsundet, mellan Vitören och Lekatthällan. Landhöjningen och övergången till andra båttyper gjorde att sundet tidvis var svårpasserat. Under hela 1940-talet hörde det till vanligheterna att båtarna på en sträcka av 100 – 150 meter skrapade mot botten. Vid extremt lågt vattenstånd på våren och försommaren fanns bara en cirka två meter bred ränna med ett vattendjup som inte översteg tjugo centimeter. Båtarna behövde ett vattendjup om åtminstone 70- 80 centimeter för att flyta igenom. Det blev att ta en omväg via utfarten mot norr. Förutom att detta innebar tidsspillan, medförde det även extra bränsleåtgång. Vi skall då betänka att det rådde ransonering på drivmedel. Diskussioner fördes om en utgrävning av Trångsundet och 1956 inleddes denna. En så kallad slängskopa opererade från Lekatthällans östra strand och drog till sig hundratals kubikmeter av Trångsundets bottenmassor. Då projektet var genom- fört ansågs genomfarten vara tryggad för åtskilliga årtionden framöver. Fiskenäringen var visserligen i avtagande, men båttrafiken genom Trångsundet har ändå varit tämligen livlig genom åren då passagen trafikerats av fritidsfolket.   

Historia om Kråken och Tjäruskär

 

Bebyggelse - 1800 – 1999

 

I Kråken uppfördes i början av 1800-talet en timmerstuga av doktor Häggström som arrenderade jaktmark. ”Enkelstugan” på fastigheten 6:24 är Kråkens äldsta bevarade byggnad). Johan Petter Persson från Öre bosatte sig 1852 på nuvarande 1:8

 

Och Per Lydig, även han från Öre satte bo 3-4 år senare, troligtvis på nuvarande 6:20. På 3:9 residerade Karl Jonas Lydig från Öre åren 1879-1882. Näste ägare var Gustaf Eriksson från Lövånger. Dennes dödsbo stod som ägare från 1892 fram till 1927 då Engelbert Åsberg övertog stället.

 

Pehr Efraim Persson från Öre bosatte sig 1884 på Hällsund 1 längst i norr på Kråken. Sonen August, född 1866 tog över 1896. Tidigt på 1950-talet köptes fastigheten av Georg Karlsson Ström, född 1910. Vid slutet av 1800-talet ägde Järveds Ångsågs AB en stor del av marken på norra Kråken där små gårdar fanns för bolagets arrendatorer på 6:15, 6:24 och 6:18.

 

Vid södra delen av Kråksundet byggdes torp av fiskare på 3:8 västomsundet och på 3:42. Vid laga skifte var Järveds Ångsågs AB fortfarande dominerande markägare i Kråken som var glest bebyggt med bolagstorparnas och fiskarnas torp.

 

Efter laga skifte i Järnäs flyttade Albert Olofsson sin gård från Järnäs by till 1:8 öster om Kråksundet. På 1910-talet sålde bolaget ut mark och en gårdsklunga med några småbruk och egnahem växte fram nordost om Kråksundet och längs Kråksundbäcken. Bl. a. byggdes på 10-talet P A Johanssons gård på 6:13, Magnus Lövgrens på 6:15 och Johan Bergs på 6:16.

 

Under 20- och 30-talen tillkom bl. a. 6:20 (1922), 6:33 (1931). 6:25 (1933) och 6:14 (1937). Flera av 30-talshusen byggdes med mansardtak (Assar Erikssons 6:25 och Axel Jonssons (6:33).

 

I Sörkråken hade på 10-talet nr 1:15 och 3:29 bebyggts. 1925 uppförde Arthur Wallander ett bostadshus på 5:24 ett par kilometer söder om övrig bebyggelse. Två missionshus byggdes i Kråken, ett för EFS (föreningen bildades 1918), på 1:18 och ett för SMU på 6:34. Manfred Lövgren drev handelsbod under 30-talet på sin gård 6:15.

Mellan 1945 och 1950 byggde Ruben Olofsson på 1:40, Ture Åsberg på 6:36. Under samma period byggde Gunnar Lövgren ett bostadshus på 6:18 (ersatte den byggnad som 1945 brunnit ner på samma plats). 1951-1957 byggde Verner Berg på 6:38 (1953), Allan Åsberg på 6.24 (1953) Paul Åsberg på 6:37 samt Martin Åsberg på 6:10.

 

Under perioden 1960-1990 byggdes enbart fritidshus i Kråken, i princip efter hela strandlinjen. 1991 uppförde så bröderna Göran och Sune Åsberg var sitt bostadshus vid östra stranden av Kråksundet (avstyckning från 1:40). Under 1990-talet byggdes även ett bostadshus till deras syster Louise med familj öster om landsvägen vid 3:42.

Var god observera att de uppräknade byggnaderna inte utgör en heltäckande förteckning utan bara ger en översiktlig bild av hur byn Kråken har formats under ett par århundraden. Det förekommer uppgifter som säger att människor varit fast boende i Kråken även före 1852. Detta torde dock ha rört sig om kortare perioder. Lotsen Sikström och en Hidriksen har nämnts. Dokumentation som styrker detta har varit svårfunnen.(skrivet av Sven-Erik Berg)

 

Tjäruskär

Området runt Tjäruskär har använts av sjöfarare i många hundra år, för att inte säga tusentals år. Farleden som går förbi Tjäruskärskajen räknas som den "inre farleden". Redan tidigt användes ögruppen av säsongsfiskare och fångstmän från tidigt vikingatid och framåt.

Från tidigt 1900-tal till 1960-talet befolkades Tjäruskär av många säsongsarbetare som arbetade med timmerdragning åt olika bolag, av vilka kan nämnas MODO, Bowaters, och Holmens Bruk. Bogserbåtar var en vanlig syn runt våra öar och i hamnen dessa år.

Den bofasta befolkningen bodde på somrarna i Tjäruskär och försörjde sig på timmerdragning och fiske, dvs. ett intensivt dubbelarbete. En del fiskebodar från den tiden finns fortfarande kvar. I dag är området mycket populärt pga. rekreationsvärdet. Här finns fina badplatser, ett intensivt fågelliv och fiskrika vatten. (skrivet av Åke Åsberg)