Historia om fisket i Kråken och Tjäruskär

Fiskeholmar och fiskegrund som omnämns redan under 1500-talet är: Kråkeskäre, Karestad skär (förmodligen nuvarande Tjäruskär) och Bogge wiken. Beträffande fångstplatser, utrustning och övrigt som hör fisket till har vi koncentrerat oss på förhållanden under senare tid, företrädesvis 1900-talet. Fiskeläget Tjäruskär har haft ett antal åretruntboende: Axel och Naema Jonsson, Herbert Åsberg, Kalle Åsberg samt Lill-Oskar Åsberg som även drev affär på Vitören sommartid. Till att börja med kan vi indela verksamheten i sommarfiske respektive vinterfiske. Det huvudsakliga fisket bedrevs sommartid i varierande grad. Vissa båtlag fiskade tämligen yrkesmässigt medan andra båtlag mer sporadiskt ägnade sig åt näringen. Det som fiskades var i första hand strömming och sik, men även lax, abborre, harr gädda och ål fångades, fast då i mindre skala.

Axel och Naema Jonsson vid deras fiskrök på Lekatthällan

Strömmingsfiske

Strax före andra världskriget blomstrade fisket upp på allvar efter en mindre gynnsam period och tillgången på i första hand strömming var god under 1940-talet. För strömmingsfiske användes skötar (nät) med en maskstorlek vanligtvis mellan 28 och 33 maskor per aln. Längden kunde ligga på 75 meter och djupet på 7-8 m. Oftast kopplade man ihop 3 eller 4 skötar till ett ”hag” om 200–300 meter. Fångstplatserna varierade med årstiden. På våren/försommaren bedrevs strömmingsfiske i huvudsak på s.k. ”krokställen” inom skärs och utomskärs. Inomskärs gällde Stickskärshällan, Malmgrundet, Albert Ors grubban, Gasthällan, Lillsvarta och Storsvarta. Vanliga krokställen utomskärs var Flasen, Slipen, Jon Pers grund, Bratthällan, Häggströms grund. Krokställena fördelades så att varje fiskelag hade ett inomskärs och ett utomskärs. På sensommaren gällde det att ge sig iväg till ”utgrunna”. Det vill säga de grund som låg avlägset ut till havs. Det kunde behövas 1-1½ timmes gång med fiskebåtarna för att ta sig dit. Eftersom det den tiden på året blev ordentligt mörkt om nätterna gällde det att förse sköthaget med belysning, för att kunna lokalisera det mitt i natten då det skulle tas upp. Eftersom man var så långt från hemmahamnen stannade man kvar ute på grundet och vanligtvis brukade man börja ta upp redan vid tolvtiden på natten – ibland ännu tidigare. I bästa fall hade det då blivit ett par timmars sömn i akterruffen. Königsgrund, Sofiegrund, Lördagshällan, Elins grund och Banken var några av de mest förekommande fångstplatserna på sensommaren. 9-10 båtlag var som mest igång samtidigt. Det var under det mest gynnsamma 1940-talet. De olika båtlagens aktivitet varierade betydligt. Det fanns de som nöjde sig med sporadiska aktiva perioder eller enstaka fångstnätter, medan andra var mer intensiva i sin utövning. ”Bergara”, bröderna Viktor och Verner Berg synes ah varit allra ivrigast. Det bör nämnas att redan 1913 fanns 9 fiskare knutna till Tjäruskär. Uppgifterna är hämtade från Nils-Erik Molins bok ”Järnäs by, Järnäs Kråken och Järnäs klubb. Fiskare som omnämns från den tiden är Karl-Oskars, Aronssons, Strömmers, Lill-Oskars, Adolf Åsberg, Herbert Åsberg, Kalle Åsbergs, Halt-Janne och Axel Jonssons. Sälarnas mångfald har periodvis varit ett problem för yrkesfiskarna. Redan den 19 december 1912 skrev fiskeriinstruktör Gottfrid Arvidsson ett långt brev till Fu i Västerbottens läns hushållningssällskap och påtalade å många fiskares vägnar sälens förstörelseframfart.

Sikfiske

Vid sikfisket användes storryssjor, även benämnda laxryssjor, bestående av grov- maskigt nät uppspända på stora träringar så att det bildades strutar. En sådan strut kunde vara flera meter lång och konstruerad så att den fisk som hamnat inne i struten inte hade särskilt stor möjlighet att ta sig ut. Konstruktionen var kombinerad med fångstarmar som skulle leda fisken in i struten. Storryssjorna benämndes ”fasta redskap”, vilket innebar att de var utsatta veckor och månader i sträck och vittjades på sitt innehåll en eller två gånger per vecka. Vanliga fasta platser för storryssjor var östra sidan av Kallknösen, södra sidan av Slipen, södra sidan av Flasen, östra sidan av Bratthällan, norra sidan av Storsvarta, vid hällan strax norr om Pålbergsviken och vid Stickskärshällan. Höstens sikfiske kan naturligtvis inte förbigås. Detta tillämpades med speciella nät med en maskstorlek som vanligtvis låg på 14 – 17 varv per aln och 30 meters längd. Nätens djuplek var ofta 5 - 6 fot, det vill säga 150 - 180 cm, speciellt före 1950-talet då näten var nedtyngda med stenar insvepta i näver. Från och med 1950-talet förekom de betydligt lättare blytelnarna längs nätens nedre kant. Detta gjorde att man även kunde hantera nät som var 8-10 fot (2,4 – 3 m) på djupet. Av styckets inledning kan läsaren förledas tro att nämnda nät användes endast vid höstfiske. Självfallet användes de även övrig tid på året.

Det som var mest utmärkande för höstens sikfiske var den vanligtvis rikliga till- gången på sik när den sökte sig in på grunt vatten inför lekperioden. Redan under september månad var siken på vandring inåt land och då lade man näten på förhållandevis djupt vatten mitt ute på Örefjärden. En nackdel med detta var uppenbar risk för att få mängder av hornsimpor, då dessa följde sikens vandring. Under september och fram till leken, ungefär 24 oktober drog sig siken allt närmare land. Fångsten på höstkanten utgjorde en väsentlig del av födan för vintern. Om vi håller oss till tiden innan kyl och frys var blev mans egendom, saltades siken i stora trätunnor som förvarades i något kallt utrymme. För den som hade ladugård, var ”porten” den självklara förvaringsplatsen. De dagar det var sik på menyn, gick man ut i porten och hackade loss dagsbehovet ur det islager som bildats av saltlake och sikar. Ända fram till 1990-talet innebar en riklig fångst av sik samtidigt relativt stora mängder sikrom, vilken efter rengöring samt tillsatser av salt och lök blev ett både välkommet och smakligt smörgåspålägg.

Ålfiske

Ålen fiskades vanligtvis med långrev eller ryssja. Precis som framgår av namnet utgjordes långrevens stomme av, just det, en lång rev. Med ett par meters mellan- rum utgick från den långa reven cirka halvmeterlånga revstumpar försedda med agnade krokar. Agnen bestod av bitar av strömming. Långreven lades på ungefär meterdjupt vatten och följde strandlinjen runt uddar, genom sund och över vikar. Det kunde handla om en sträckning på 100-200 meter med 50-100 krokar.

Uttring

Uttring var en populär sysselsättning under lunga högsommarkvällar. Även här använde man sig av en lång rev varifrån det hängde tafsar med krokar maskerade till flugor. En cirka halvmeter lång konstruktion med två parallella och sammankopplade bräder, ställda på hög kant, ingick också i utrustningen. Bräderna hade fasade kortändor för att åstadkomma styrning. Reven med tafsarna kopplades till brädkonstruktionen av den person som satt i aktern. Medan roddaren i sakta mak drev jullen framåt satte ”aktermannen” utterbrädan i vattnet och matade efter hand ut reven. Den nämnda fasningen gjorde nu att utterbrädan avlägsnade sig mer och mer från båten tills alla flugförsedda tafsar befann sig mellan båt och utterbräda. Roddaren rodde så att utterbrädan följde strandkonturerna. Det är ju känt att harren gärna befinner sig i anslutning till stenar och hällor som ligger i vattenytan eller strax under. Därför gällde det att se till att ”flugorna” hoppade på vattenytan på just sådana ställen. Ett vanligt ”svep” med utterbrädan började i utloppet mellan Lekatthällan och Vitören. Så fortsatte man österut runt Vitörsskatan, förbi Harrhålet, följde södra sidan av Norrbyshällan och Storsvarta, varpå man passerade Slipen på sydsidan. Bratt- hällans södra spets och östra sida ingick också i svepet innan man gjorde helt om och följde ungefär samma sträckning hemåt. Flasen, sydsidan av Sikhällan och Kallknösen var andra populära uttringsställen, liksom Blågrundslandet och diverse uddar på fastlandet.

Fiske med ljuster

Under lugna och mörka sensommarkvällar förekom ljustring. I första hand var det väl ål man var ute efter, men den fisk som råkade komma inom ”skotthåll” var oftast dödsdömd, oavsett det var en abborre, sik, gädda eller annan sort. Själva redskapet, ljustret, bestod av en kamliknande järnkonstruktion med 7-12 hullingförsedda pinnar, vilken var försedd med långt träskaft. I likhet med annat fiske bedrevs ljustring från båt. I båtens akter riggades en fotogenlykta upp på en ställning, för att man i lyktans sken skulle se och förhoppningsvis kunna sticka ljustret i något byte.

Vinterfiske

Även vintertid bedrevs fiske i olika former, med nät, saxar, krokar eller med pirk. Lindrigast var givetvis pimpling, där man i princip klarade sig med pirk, rev, krok och agn. Oftast hade man dessutom ett kort spö. Det var naturligtvis också nödvändigt med yxa eller borr ta hål på isen med. Sik och abborre var vanligast om man fick något. Fiske med saxar eller krokar var inte heller särskilt komplicerad. I princip hängde en rev med agnad krok eller sax ner i vattnet. För att reven inte skulle frysa fast, var den fäst vid en klyka eller enkel träställning, där revens fästpunkt befann sig under vattenytan. Även om det förekom andra fångster så var det i första hand lake man var ute efter vid denna typ av fiske. För vinterfiske med nät under isen fick man ta till diverse hjälpmedel för att få ut näten och för att kunna vittja dem. Yxa eller borr behövdes givetvis även här, men dessutom brukade man ha en fogsvans (såg), ett antal lätt böjbara ribbor samt en lång lina.

Leveranser

Kråkens fiskare tillhörde länge Norrbyn-Kråken fiskeriförening och levererade följaktligen sina fångster till salterikajen i Norrbystrand per båt. 1951 bildade by- borna egen förening och kunde fortsättningsvis skicka sina fångster direkt från byn via den nybyggda landsvägen.

Dramatik i samband med fiske

Fiskarbefolkningen i Tjäruskär har ju genom närkontakten med havet varit medvetna om dess möjligheter och dess faror. Så vitt oss är bekant har en (1) fiskare med anknytning till Tjäruskär fått sätta livet till. Detta har skett tidigt på 1900-talet ute vid Bonden, då en person vid namn Enbom drunknade. Tillbud har förekommit. Ett allvarligt sådant drabbade Allan Åsberg och Folke Säfström på sensommaren/hösten 1948. Vädret såg fint ut på eftermiddagen och flera båtlag for ut med skötarna. Strömmingsfiske så här års innebar ju att man höll till på ”utgrunna”, långt från land. Allan och Folke satte kurs mot Banken, ett grund som var beläget 1½ timmes gång med båt rakt söderut från Tjäruskär. Väl framme lade man ut skötarna och förtöjde vid den prick som utmärkte grundet. Änden på sköthaget var utmärkt med en lysdobb (större flöte med lykta) såsom brukligt var vid höstfiske. Utan denna anordning kunde det vara mycket svårt att hitta sköthaget när man vid tolv-ett- tiden på natten skulle ta upp. Skymningen tilltog, den nordvästliga vinden likaså. Då vinden ännu vid 21-tiden inte visade några tecken på att avtaga, beslöt Allan och Folke att försöka få upp skötarna, men lyktan hade slocknat i det hårda vädret, vilket givetvis försvårade situationen. Då hängde de en annan lykta på pricken för att åtminstone kunna lokalisera den och började leta efter den mörklagda lysdobben. Vid något enstaka tillfälle kunde de se en skymt av den helt nära båten, men lika snabbt var den försvunnen igen. Så småningom förtöjde de vid pricken igen. Sjögången var hård och den nybyggda 27 fot långa träbåten fick ta emot mycket stryk. Flera vränger (spant) knäcktes under nattens lopp. Vid sextiden på morgonen brast förtöjningen och båten började driva. Som väl var startade motorn och de kunde ta sikte på Norrbyskär. Efter 1½ timmes gång skymtade de konturerna av Bratthällan, tog sig vidare öster och norr om Skarsta och kunde vid åttatiden på morgonen äntligen angöra hemmahamnen. Det kan nämnas att sjöräddningen hade larmats tidigt på morgonen. Personal vid lotsplatsen i Järnäs gick ut men ansåg sig inte kunna fortsätta på grund av det hårda vädret. Detta ger måhända en någorlunda uppfattning om vilka förhållanden som rådde. Den äldste och mest erfarne fiskaren i hemmahamnen lär i morgonstunden ha yttrat: ”Ja, då dom int´ ha komme nu, då kom dom int´ na sen heller!”. Skötarna, eller det som återstod av dem, bärgades några dygn senare. Eller som Folke uttryckte det: ”Vi fick igen na slörsköta”.

Annorlunda fångst

Paul, Ivar och Ture Åsberg var vid ett tillfälle ute för att ljustra ål. Plötsligt uppenbarade sig en säl helt nära båten. Ture rände sitt redskap i sälen. Den senare var inte beredd att ge upp utan kamp och kämpade så väl att skaftet till Tures ljuster gick av. Nu stack Ivar sitt ljuster i sälen och med Paul vid årorna lyckades sällskapet bogsera sälen in på grunt vatten och ta död på den.

Rekordfångster

Den största fångst ett fiskelag från Tjäruskär har fått uppmättes till 5060 kg strömming. Bröderna Ivar och Paul Åsberg hade tillsammans med Assar Eriksson lagt ut skötarna på Bodensgrund, öster om bondens fyr och två timmars gång med motorbåt från Tjäruskär. Detta inträffade sent på 40-talet, eventuellt något år in på 50-talet. Under väntetiden, innan det var dags att ”ta upp” sade Ivar till Assar: ”Nå, hur mycke´ strömming vill du ha nu då?”. Varpå Assar svarade: ”Fulle båt´n!” Med tanke på det långa avståndet till hemmahamnen bestämde man vid elvatiden på kvällen att åtminstone lyfta och börja titta på ena änden av sköthaget. Redan då hade så mycket strömming gått på att det med nöd och näppe gick att dra in. När halva sköthaget dragits ombord var båten så nedlastad så man fick knyta isär och lämna återstoden. Det blev till att göra ytterligare en resa fram på förmiddagen för att bärga resten. Även då det gäller lax och rekordfångst får vi anledning att nämna Assar Eriksson. Vid en och samma vittjning, förmodligen 1948, fick han sju laxar i storryssjan söder om Slipen. Vid samma tillfälle fick han dessutom ”halva båten” med sik. Den största kända siken har förts iland av Ture och Ivar Åsberg som vid ett tillfälle ljustrade en bjässe på hela 6,3 kg. Den största gädda som blivit vägd och noterad i Tjäruskär är sannolikt det kraftiga exemplar som Ivar och Paul Åsberg fick i sin storryssja omkring 1950. Gäddan vägde arton (18) kg. Den var inte särskilt lång och man fick intrycket att ”halva gäddan” utgjordes av huvud och käftar. En vinter, möjligen 1952, kom Gunnar hem med en lake som vägde över åtta (8) kg. Han hade fått den på sax i närheten av Örån. Laken lämnade ifrån sig två (2) kg rom.

Aktiva fiskare på 1940-talet.

Viktor och Verner Berg, Paul och Ivar Åsberg, Ture och Alf Åsberg, Assar Erikson, Holger och Gunnar Lövgren, Ruben och Rudolf Olofsson, Robert Eriksson, Axel Jonsson, Allan Åsberg, Folke Säfström, Hugo Aronsson, Henry Wallander, Alfred Johansson.

Lån och bidrag för verksamheten

Från Västerbottens hushållningssällskap kunde från och med 1922 sökas premielån för inköp av skötar. Från och med 1930 skulle premielåneverksamheten inriktas på nya uppgifter, exempelvis för nyanlagda skakbryggor, rökerier m.m. 1923 ansökte Axel Jonsson om lån a 2.500:- för anskaffande av Färds last Automobil för transport av strömming upp till landsbygden. Det kan nämnas att det vid den tiden saknades bilväg till Kråken och Tjäruskär. Vidare förekom ansökan om premielån för anskaffande av fiskebåtar, motorer, stor- ryssja samt för anläggande av salteri. I ett protokoll från 1942 kan vi läsa: Fiskenämnden tillstyrker anslag a 600:- i bidrag till telefonanläggning i Tjäruskär. Telefonen skulle finnas i en av stugorna i fiskeläget för att eventuell fångst skulle kunna rapporteras så fort som möjligt.

Båtar och motorer

De allra flesta ovan angivna fiskare hade egna akterruffade fiskebåtar av 23 – 28 fots längd införskaffade under 1930-talet eller tidigt 1940-tal, utrustade med inombords- motorer. Penta, Solo, Drott och Albin var några vanliga motortyper. Vanligtvis låg motoreffekten runt 8 hk. Drott var av typen tändkulemotor, vilken skulle förvärmas med blåslampa före starten. Motorerna startades vanligtvis på bensin och efter några minuters varmkörning var det dags att lägga om till fotogen som var betydligt billigare. I anslutning till andra världskriget var det ransonering på drivmedel, liksom på många andra nödvändiga varor, så någon nöjes- eller okynneskörning var inte att tänka på.

Plumsning

Att skrämma fast fisk på näten är förmodligen inte enbart en modern företeelse, men på 1940-talets senare del kom metoden att börja tillämpas mer eller mindre regel- bundet i Kråken-Tjäruskär-området. Metoden går ut på att man lägger ett antal nät över en vik eller runt uddar och rev. Helst bör näten ha landkänning i båda ändar, så att en ”ficka” bildas. Sedan skapar man oljud i vattnet mellan strand och näthag. Innan aktersnurran (utombordsmotorn) blev var mans egendom, använde man ett långt träskaft med en hålförsedd plåtburk i ena änden. Genom att stöta i vattnet med det burkförsedda skaftet åstadkom man ett plumsande och bubblande. Fiskar som befann sig i ”fickan”, försökte nu söka skydd på djupare vatten, varvid många av dem gick fast på näten. När aktersnurran på allvar gjorde sitt intåg, fick motorljudet ersätta det plumsande som tidigare åstadkommits med plumsburken. Därmed blev det bekvämare att till- lämpa metoden och tillämpningen fick en allt större spridning, inte bara hos yrkes- fiskare utan även bland fritidsfolket. Trots det ”förfinade” tillvägagångssättet lever begreppet ”plumsning” kvar.

Fiskarhustrur

Kvinnornas insatser i fiskerinäringen får givetvis inte förbigås eller underskattas. I en del fall deltog de aktivt i själva fisket, men det är främst beträffande markservicen de gjorde betydande insatser. Många fiskare var på dagtid sysselsatta med ”dragninga” (virkesbuntning). När de kom hem efter dagens slit var det till att få något matnyttigt i sig och sedan snabbt iväg för att ”he ut sköta”, om det nu var lämpligt väder. Kvinnorna hade då ofta tagit ner skötarna, stenat dem och alat ner dem i båten. Om fångsten under natten varit någorlunda god, då var de också behjälpliga med att ”skaka sköta” i tidiga morgontimmar. Parallellt med detta skulle matsäcken ordnas för karlarnas arbete ”te dragninga”. Sedan återstod en del efterarbete. Båten skulle tvättas och skötarna skulle hängas på tork. Ofta fanns det också behov av att ”böj sköta” (laga skötarna). Till detta kom att större eller mindre partier strömming skulle tas om hand. Först gällde det att ”gill strömmingen” (befria den från huvud och inälvor). Sedan vidtog arbetet med att vidareförädla strömmingen, men till detta återkommer vi under ”Hushållsarbete/matlagning”.

Tvålning (färgning) Så länge man fiskade med bomullsnät brukade näten färgas då och då med en speciell nätfärg. Detta torde ha haft två funktioner. Dels bör livslängden på näten ha blivit längre och dels torde färgade nät synas sämre i vattnet och därmed kunde man hoppas på större fångster. Skötarna var oftast bruna, medan lagnen (siknäten) även förekom i blått, grönt och rött.

Övrigt

Tidningen ”Ostkusten” var kustfiskarnas tidning som utkom månadsvis och en helårsprenumeration kostade 2 kronor och 50 öre år 1932. Ur denna hämtar vi följ- ande uppgifter; Decembernumret 1934 innehåller bland annat jul- och nyårshälsningar från Vendla och Rudolf Olofsson samt Naima och Axel Jonsson. Året därpå var jul- och nyårshälsningar införda från följande: Naima och Axel Jonsson, Astor Eriksson (förmodligen Assar), Amm. och Karl Karlsson, Herbert Åsberg, Gunnar Lövgren, Gerda och Manfred Lövgren, Robert Eriksson, Jenny och Engelbert Åsberg samt Familjen John Åsberg. 1936 var några av namnen utbytta. För första gången förekom Martin Åsberg, Viktor Berg samt Frida och Ruben Forsberg. År 1943 har tillkommit Edla och Holger Lövgren, Viktor Berg med fästmö, Alfred Johansson med familj och Verner Berg. I Ostkusten nr 12 1953 kunde man läsa: Allan Åsberg och Rudolf Olofsson har under tiden 14-24 november, tillsammans med 6 andra kustfiskare varit på studie- resa till Karlskrona, Karlshamn och Sölvesborg. I nummer 5 1959 finns ett hedersomnämnande om Naima Jonsson som intresserad och engagerad i fisket. I äktenskapet med Axel Jonsson fick hon en livskamrat som helt delade hennes intressen. Naima fanns med ute på strömmingsgrunden och i övrigt under för- och efterarbetet. Det omnämns också att hon var den första inom länet som började med böcklingtillverkning, vilken snart vann livlig efter- frågan.

Fiskeläget Tjäruskär

Fiskarstugor med tillhörande bodar och bryggor var i huvudsak koncentrerade till Vitörens västra strand och Lekatthällans norra del. Den naturliga utfarten till fiske- grunden blev då genom Trångsundet, mellan Vitören och Lekatthällan. Landhöjningen och övergången till andra båttyper gjorde att sundet tidvis var svårpasserat. Under hela 1940-talet hörde det till vanligheterna att båtarna på en sträcka av 100 – 150 meter skrapade mot botten. Vid extremt lågt vattenstånd på våren och försommaren fanns bara en cirka två meter bred ränna med ett vattendjup som inte översteg tjugo centimeter. Båtarna behövde ett vattendjup om åtminstone 70- 80 centimeter för att flyta igenom. Det blev att ta en omväg via utfarten mot norr. Förutom att detta innebar tidsspillan, medförde det även extra bränsleåtgång. Vi skall då betänka att det rådde ransonering på drivmedel. Diskussioner fördes om en utgrävning av Trångsundet och 1956 inleddes denna. En så kallad slängskopa opererade från Lekatthällans östra strand och drog till sig hundratals kubikmeter av Trångsundets bottenmassor. Då projektet var genom- fört ansågs genomfarten vara tryggad för åtskilliga årtionden framöver. Fiskenäringen var visserligen i avtagande, men båttrafiken genom Trångsundet har ändå varit tämligen livlig genom åren då passagen trafikerats av fritidsfolket.