Vardagsliv

Några årstidsbundna göromål i äldre tid. Vissa av sysslorna var aktuella före 1950-talet. Andra har hängt med längre.

 

Vår

Tunnbrödsbakning

Stortvätt vi bäcken eller sjöstranden

Torven skulle beredas (finfördelas) för torkning

Abborrfiske i bäckar

 

Sommar

På försommaren gällde potatissättning

Höslåtter med lie, hässjning och ladning, myrslåtter, fräkenslåtter

Hemtransport av ved (strandad eller skadad i älvens forsar)

Strömmingsfiske med skötar samt sik och lax med storryssjor

Uttring efter harr lugna sommar kvällar

 

Höst

Älgjakt

Tunnbrödsbakning

Bärplockning

Potatisupptagning

Ljustring av ål eller annat matnyttigt som påträffades

Ångarschå (arbete med att stuva på lastfartyg på Norrbyskär)

 

Vinter

Lagning av fiskeredskapen

Vävning av trasmattor och handdukar

Jakt på säl och småvilt

Upptagning av torv från någon myr (blev till strö i ladugården)

Fiske efter lake med agnade saxar eller krokar

Det förekom även fiske med nät under isen

Pimpelfiske med krok och mask i kombination med pirk (blänke)

 

Alla årstider

För ladugården gällde givetvis mjölkning och mockning dagligen

Vedhantering hörde också till de dagliga sysslorna

Självhushåll

 

I stor utsträckning var det självhushållning som gällde fram till 1900-talets mitt. De flesta hushåll höll sig med eget potatisland. Många hade dessutom äppelträd, trädgårdsland med morötter, rödbetor, jordgubbar och diverse bärbuskar. Fisk av olika slag ingick näst intill dagligen i åtskilliga måltider. Strömming och sik var jämförelsevis vanligast, men även abborre och lax förekom ganska flitigt på tallrikarna. Dessutom förekom harr och ål. Gädda var inte så populär och torsken förekom bara i enstaka exemplar i våra vatten. Under några vintermånader fiskades även lake.

 

Eftersom flertalet hushåll hade kreatur var man även självförsörjande på mjölk, smör och kött. Under sommar och höst tog man tillvara det som skogen kunde erbjuda i form av bär. Lingonen var klar populärast. Dels var ju tillgången på dessa bär för det mesta riklig och dels var lingon passande i olika sammanhang. Blåbär och hallon har också varit uppskattade samt åkerbär, även om tillgången på de senare varit mer begränsad. ”Snattra” (hjortronen) får vi inte heller glömma i sammanhanget. Det är däremot osäkert om skogens svampar har varit av någon egentlig matnyttig betydelse.

 

Matbrödet bakade man givetvis själva. Vanligtvis bakades tunnbröd höst och vår. Det kunde bli si så där 70-100 runda kakor åt gången, vilka sedan förvarades i något svalt utrymme. Här talar vi om spröda kakor med 60-70 centimeters diameter. I sammanhanget brukade man ibland även baka ett mindre antal mjuka kakor av ungefär samma format men med något sötare smak.

Rågbullar och limpor som inte tålde någon längre lagring bakades oftare. Även kaffebröd såsom vetebröd, sockerkakor och diverse småbröd bakades i hemmet, vanligen veckovis. Det var givetvis inte allt som producerades i hemmet. Vissa basvaror måste köpas som socker, salt, sirap, kaffe, mjöl, havregryn, makaroner med mera, samt naturligtvis den obligatoriska svagdrickan för ”slåttanna”.

Lingonåren 1953-1954

 

Att tillgången på bär kan variera högst avsevärt från år till år torde vara allom bekant. Av de vilda bären får väl lingonen anse vara de vanligaste som tillvaratas och förädlas.

Lingonåren 1953-1954 var något utöver det vanliga. I området Kråken och Tjäruskär fanns lingon ”överallt”, men på vissa platser förekom extremt mycket av den röda varan. Sjöåsen söder om Pålbergsviken var som en enda knallröd matta. Ett halvdussin personer gick där i dagar och öste lingon. Ja, öste var precis vad man gjorde. Med några få drag var bärplockaren fylld och det tog inte så många minuter att fylla en tioliters hink. Lappåsen norr om byn var ett annat ställe med mycket god tillgång på lingon.

 

Själva plockandet var under rådande förhållanden rena nöjet och det verkliga arbetet bestod i att forsla hem bären. När man hade en eller två kilometer till hemmet kunde det vara lämpligt att dela upp dagens skörd på två bördor. Det fanns de som hade en kont av näver eller faner att bäras på ryggen, men de flesta gjorde primitiva men ändamålsenliga anordningar för att underlätta bärandet. Ett vanligt alternativ var en stadig pappkartong nerstoppad i en jutesäck. När kartongen var fylld, knöts säcken till och i övre delen knöts en hink eller ett knyte med bär som motvikt. Anordningen hängdes sedan över axeln och så bar det iväg hemåt över stock och sten.

 

Samtidigt som tillgången på lingon var mycket god, inte bara i Kråkenområdet, utan i stora delar av Norrland, var lingontillgången på sydsvenska höglandet mycket begränsad. Priset blev därför närmast ofattbara 1 krona och 85 öre per kilo hos uppköparna. Det var inte särskilt svårt att hålla sig en dagsförtjänst om 100-120 kronor. Detta kan jämföras med att en vanlig grovarbetares dagsförtjänst låg runt trettio (30) kronor.

Postservicen

På 1920-talet var det en Hammarström från Långed som kom med posten. Posttransporten till och från Kråken sköttes på ideell väg ända fram till 1950-talets början då landsvägen blev färdigställd. Byns yngre män turades om att under olika perioder hämta den dagliga posten hos Åsanders i Öre, dit den kom per turbil.

 

Vintertid blev det att med ryggsäck på ryggen och skidor på fötterna ge sig iväg oavsett väder. Sommartid var det vanligtvis något behagligare att genomföra postturen per cykel. När vårfloden satte in kunde det dock vara besvärligt när man skulle passera Kroken, en låglänt sträcka, där vattnet ibland stod fotsdjupt på den smala kärrvägen. Att söka en passage vid sidan om vägen var inte mycket lönt, ty där kunde vattnet vara ännu djupare.

 

Några postbärare under 1930- och 40-talen var Ruben Olofsson, Randolph Åsberg, Hans Åsberg och Harald Jonsson. Den siste i randen blev Leopold Åsberg. Under den nämnda perioden erbjöd postorderföretag som Oscar Ahrén och Br. Liljeros Kråkenbor och andra att skriva efter varor. Det förekom därför att postbäraren förutom tidningar och brevförsändelser fick kånka på mer eller mindre skrymmande paket. Vid dessa tillfällen hände det att mottagaren lämnade en 50-öring eller rent av en krona för besväret.

 

Under 30-talet och en bit in på 40-talet fick byborna hämta posten hos Albert Orsn (Albert Olofsson). Emil Åsbergs hade ”poststation” och telefonväxel på 1950-talet till 1957 då Rut Eriksson (Roberts) tog över ansvaret. Posthantering förekom även i byns affär medan den fanns kvar. 1968 fick byn lantbrevbäring.

Vedhantering

Bränsle till vedspisen behövdes i nästan varje hushåll ända in på 1950-talet. Även om det sommartid inte behövdes för uppvärmningen så behövdes det i samband med matlagningen. Ett ganska normalt årsbehov låg på omkring 20-23m³. Följaktligen ingick vedhanteringen i den dagliga rutinen.

 

Innan veden var färdig att lägga in i spisen hade den hanterats många gånger. Låt oss börja med tillgången. Den som hade egen skog kunde givetvis avverka och frakta hem till ”veabacken”. Andra som saknade egen skog var ibland anlitade i samband med avverkning och fick då ta reda på tullarna (topparna) för eget behov.

 

De som var engagerade i ”dragninga” (virkesbuntningen) hade som förmån att ta till vara avbrutna stockar till sin vedeldning. Eftersom buntningen försiggick i Tjäruskär och veden huvudsakligen användes i Kråken, var bitarna redan hanterade ett flertal gånger innan de hamnade på ”veabacken” utanför ”veaboa”.

 

En del behövde kapas för att passa in i traven med meterved. Väl inne i ”veaboa” återstod den slutgiltiga kapningen och klyvningen till spisved. Sedan återstod då bara att bära in och fylla ”vealåa” (vedlåren) i köket med det dagliga behovet.