Vägar

Före landsvägens tillkomst och innan bilen blev var mans egendom, tog man sig inte till eller från Kråken utan besvär. Den kärrväg som förband Kråken med grannbyn Öre var vissa årstider knappt farbar med cykel.

Vid mer gynnsamma förhållande kunde Renlund från Håknäs med sin Jeep ordna skjuts ned till byn. Även Martin Åsander i Öre kunde med sin bil, som var relativt hög på hjulen, stå till tjänst.

Vintertid gjordes kärrvägen farbar med hjälp av en så kallad stockvält. Denna konstruktion bestod av en grov timmerstock som roterade kring sin egen axel och drogs efter häst. Stockvältens egen tyngd – och i någon mån körkarlens – gjorde att snön packades ihop till en kompakt och någorlunda jämn yta. Speciellt effektivt var detta tillvägagångssätt när det var kramsnö. Här fick man nu ett utmärkt underlag för att färdas med häst och släde eller sparkstötting. Betänk att vi här talar om en epok innan moped och snöskoter gjorde sitt intåg.

Andra alternativ var sommarvägen respektive vintervägen till och från Järnäs. På sommarvägen färdades man huvudsakligen till fots, men tydligen var den bitvis framkomlig per cykel. Vintertid stod valet mellan hästskjuts och skidor. Sträckan till Järnäs var och är cirka 6 kilometer.

Sommartid skedde annars person- och godstransporter per båt. Ett vanligt scenario för den som exempelvis skulle till Umeå, var båttransport till Norrbystrand för att där kliva på bussen. Redan på 1920-talet påtalades nödvändigheten av bilväg till Kråken och Tjäruskär. Oenighet bland annat om vägens sträckning medförde att vägprojektet fördröjdes gång på gång under cirka 25 års tid. 1949-1950 blev så byggandet av landsvägen äntligen av, fast bara till och genom byn. Det skulle dröja till 1962 innan vägförbindelsen fortsatte ner till hamnen i Tjäruskär.