Virkeshantering

Innan vi gå in på näringens betydelse för Tjäruskärsområdet, bör vi kanske gå in på en kort ”förhistoria”. Oavsett vilket skogsbolag virket tillhörde flottades det vanligtvis nedför Öre älv och en specifikation från 22 november 1926 redovisas följande:

Stickskärssundet som var betydligt närmare Öre älv, var några år före 1920-talet arbetsplatsen för Per Anton Johansson f. 1879, Adolf Lodin f.1878 och Johan Berg f. 1892. Dessa hade i uppgift att forsla virket från Öreälven till Stickskärssundet och bunta det i ”rutor”.

Virkesgrimmorna spelades från Öreälven till Stickskärssundet med spelbåt. Dragkroken fästes i grimman, spelbåtens hela vajerlängd roddes ut varpå ankaret kastades. Därpå spelades vajern in och virkesgrimman var förflyttad något hundratal meter. Proceduren upprepades gång på gång tills målet var nått. Det gällde även att utnyttja lämpliga nordliga/nordvästliga vindar.

Så återstod då att åstadkomma de nämnda rutorna. Ett bottenlager bildades av ett antal jämsides liggande stockar. Ovanpå detta placerades nästa varv med stockarna liggande tvärs över de undre lagrets stockar. Så fortsatte man växelvis tills rutan var klar. Sedan surrades ”paketet” stadigt med kätting och seriekopplades för bogsering till fabrik. Den transporten ombesörjdes av speciella bogserbåtar till vilka vi återkommer under särskild rubrik.

Mo och Domsjö

Enligt vissa källor var Gimo och Järved de första som förlade virkeshanteringen till Tjäruskär. Domsjö etablerade sig på platsen 1918-1919 med Johan Berg som bas. Övriga i detta manskap var Per Anton Johansson och Artur Wallander samt Albert Jakobsson från Norrmjöle.  Efter hand utökades manskapet. Vanligtvis hade Mo och Domsjö 3 ramlag med 3 man vardera i laget. Ibland kunde styrkan vara utökad till 4x4 man. Det bör noteras att man snart övergick från systemet med ”rutor” till att bunta virket i så kallade ramar. Allt arbete skedde med handkraft och speciellt då det gällde grövre virke, vilket klassades som timmer, var det rejält slitsamt att utföra detta hantverk när solen stod och gassade som värst.  Några namn som varit aktuella i ”Domsjöbommen” förutom de redan nämnda: Alfred Johansson, Algot Jonsson, Robert Eriksson, Harald Jonsson, Sven Aronsson, Bertil Eriksson, Oskar Jonsson (bas), Oskar Eriksson, Karl Oskar Åsberg, Artur Wallander, Henry Wallander, Assar Eriksson.

Mo och Domsjö hade en stuga, ett mat- och rastställe, på Lillklubban. Virkesmåttet begränsades i söder av en bom som var spänd mellan Sikhällans och Lekatthällans södra delar. I norr begränsades måttet av en bom vars ena ände var fäst på norra spetsen av Storklubban och den andra ändan av Lillklubbans nordspets. När måttet var välfyllt bildade bommen en båge mot norr, vilken sträckte sig ytterligare bortemot hundra meter norrut. I väster fanns en bom från Sikhällans nordspets till en punkt på Lillklubbans västsida. Övriga gränser utgjordes av befintliga öar i det området. Mo och Domsjös verksamhet i området upphörde 1956 i och med automatikens intåg i branschen. Oskar Jonsson hade då varit bombas i ca 40 år.

Holmens bruk

Holmens bruk med säte i Norrköping arrangerade 1926 virkeshanteringen på ett område vid Kråkens fastland. Gotthard Gustafsson Täfteå, född 1904, fick i uppdrag att tillsammans med 3 andra Täfteåbor sköta anläggningen som kom att sträcka sig från Nygrensskatan i norr och ca 600 meter söderut. Vidare sträckte sig virkesmåttet ca 300 meter från stranden. Gotthard som under sommaren 1994 fick tillfälle att återse Kråken och Tjäruskär berättar:

– Jag och mina arbetskamrater lastade den 28 maj 1926 sängkläder och annat som behövdes för säsongen. Sedan tog det mest hela dagen med motorbåt att ta sig till Tjäruskär. Enligt uppgift skulle vi flytta in i en nybyggd barack och visst var den ny. Varken fönster eller dörrar var insatta när vi flyttade in.

– Nåja, arbetet med att bunta virket i flottar kom igång. Efter några dagar var jag alldeles utan skinn på händerna och jag hade en särskild trasa att torka blodet på ”för att int hakaskaffe skull vara så halket”. Virkesflottarna drogs sedan ner till fabriken i Norrköping av bogserbåten ”Holmen 8”.

– Mathållningen fick vi sköta själva och mjölken hämtade vi hos Albert Ors (Albert Olofsson) eller hos August Petterssons. Hos Petterssons fanns det flickor i familjen. Därför sågs det som en förmån att få traska 4 kilometer skogsstig och kärrväg för att hämta mjölken där och sedan bära mjölken den lika långa sträckan tillbaka.

Arbetslaget med Gotthard Gustafsson i spetsen återkom också säsongerna 1927 och 1928 till den barack som för lång tid framöver kom att gå under benämningen ”Holmens kåken”. Från och med 1929 var tiderna mindre gynnsamma och verksamheten på platsen låg nere under några säsonger. ”Dragninga” återupptogs och var igång åtminstone under 1940-talet. Holmens B hade när verksamheten var som störst 3 arbetslag med 5-6 man i varje.

Vi hade inte speciellt många namn att bidraga med i sammanhanget , beroende av att flertalet var inhyrda säsongsvis från diverse byar, men förutom Gotthard Gustafsson deltog Melker Melin, Levi Holgersson, inspektör Nils Forsman samt Manfred Lövgren, vilken även bar mat någon säsong till arbetslaget.

Kramfors och Bowaters

Kramfors etablerade sin verksamhet på Skarsta 1925. Den som först basade där var en Backlund och han avlöstes av Leonard Malmgren från Håknäs. För Kramfors, liksom för övriga verksamma i branschen, var det handfast arbete med arbetsredskapet ”hakan” som gällde.

Virkesmåttet för Kramfors hade sin norra begränsning av en bom, vilken sträckte sig från norra spetsen av Piljägarhällorna och rakt ner över sundet mot Skarsta. En bom från Piljägarhällornas sydvästra del sträckte sig i riktning mot Storklubban, fästade vid knippen av förankrade upprättstående pålar. Strax innan bommen nådde Mo och Domsjös virkesmått, svängde den av mot sydost ett stycke och sedan parallellt med stranden på Vitören ett gott stycke i på den ön.

I 1950-talets början övertogs verksamheten vid Skarsta av Bowaters och därmed kom automatiseringen i form av ett buntverk. Detta innebar en väsentligt minder kroppslig ansträngning för arbetarna, ty nu transporterades stockarna via ett band upp till ungefärlig huvudhöjd och parallellt med den ramstol som skulle forma virkesbuntarna. Nu behövde jobbarna ”bara” riva ner riva ner stockarna på ramen och ordna dem jämt fördelade på ramens längd och bredd, till dess att full höjd, ca 2,5 meter var uppnådd. Verksamheten upphörde 1969-1970.

Några namn från ”dragninga” på Skarsta: Martin Jakobsson, Jakob Jakobsson, Törnvall, Hugo Aronsson plus hans två bröder Isedor Sjöberg, Viktor Berg, Verner Berg, Ture Åsberg, Georg Karlsson Ström, Paul Åsberg, Ivar Åsberg, Allan Åsberg, Holmfrid Andersson. Förutom de redan nämnda basarna förekom Gustaf Holmström, Saul Holmström och Sverker Näsvall.

Av beskrivningen ovan torde det framgå att de öppna vattenytorna i anslutning till nämnda öar inte var särskilt stora. Passagen norrifrån mellan Mo och Domsjö och Kramfors/Bowaters virkesmått var inte särskilt många meter bred och i övrigt var ju det mesta av ytorna mellan öarna fyllda med virke sommartid.

Under flottningssäsongen räckte inte byns befolkning till för att hålla verksamheten i gång, då 3 skogsbolag under en följd av år idkade virkesbuntning i Tjäruskär. Därför förekom åtskilliga personer från exempelvis Järnäs, Klubben, Innertavle, Täfte, Norrmjöle, Örträsk, Håknäs, Bjurholm med flera byar i hanteringen. Åtskilliga av byns hushåll hade någon av dessa ”utbyssar” som inneboende under sommarsäsongen. Annars var en stor del av manskapet förlagda i de särskilda arbetsbarackerna som skogsbolagen uppfört i anslutning till respektive arbetsplats.

”Dragninga” var definitivt ett hårt arbete som krävde muskler och givetvis rejält med mat. För mathållningen i bostadsbarackerna svarade särskilda kockor. Eftersom det arbetande manskapet varierade i antal, varierade också antalet så kallade kocklag. En kocka serverade vanligtvis 8-12 man med mat. Några kockor som tjänstgjort på Skarsta är: Alma Hörnström från Håknäs vilken kockade under åtskilliga säsonger, Edla Lövgren, född Dahlberg 1904 samt Aina Sundgren, född Berg 1923.

Flera moment beträffande virket

Vi ha i tidigare avsnitt beskrivit skogsbolagens etablering i Tjäruskär, dåtida arbetsplatser för virkesbuntning etc. Virkeshanteringen innebar dock andra moment och kringverksamheter som vi här ska beröra. Även om virket nära till hundra procent anlände via flottning i Öre älv och sortering vid skiljestället i samma älv, förekom mindre partier virke som avverkats på lokala skogsägares marker. Det känns därför angeläget att först gå in på det sistnämnda. Avverkningen skedde ju företrädesvis vintertid och medan det ännu var vinterföre forslades stockarna till en för ändamålet lämplig strand för och uppläggning i ”vältor” och ”tumning” (märkning). Vältorna var så formade att man på ett smidigt sätt kunde rulla ner stockarna i vattnet när det blivit isfritt. Detta arbetsmoment kallades att vara ”te rullaninga”

Sorteringen

Ett flertal Kråkenbor jobbade en eller flera säsonger vid det så kallade skiljestället vid Öreälvens utlopp. Eftersom flera skogsbolag skickade sitt virke nedför älven ungefär samtidigt, kom detta ner till skiljestället i en salig blandning. Det blev nu manskapet där som fick sortera så att vart och ett av bolagen fick igen det som var deras. Lönelistan sista året 1977, upptar följande Kråkenbor: Kjell-Ove Berg f. 1948, Viktor Berg f. 1916, Karl-Göran Karlsson Ström f. 1946, Sune Åsberg f. 1960, Åke Åsberg f. 1948 och Michael Åsberg f. 1959.

Strandrensning

Lösvirket transporterades ju i så kallade ”grimmor”. En grimma var i princip en ring bestående av ett antal sammanlänkande grövre stockar. Även om transporter skedde i företrädesvis lugnt väder, hände det att stockar hamnade utanför grimman och kom på drift. Efter en hel sommar med sådana transporter, kunde det ligga virke representerade stora summor längs stränderna.

Det var då på hösten som ”stranrensninga” tog vid, ett nog så krävande arbete. Man får betänka att det på många ställen var stenigt och långgrunt vid stränderna, vilket gjorde att man inte kunde ”ta i lann” med båten. Dessutom är ju hösten högvattnets tid. Det innebar att man fick hämta åtskilliga stockar långt från stranden inne bland buskar och sly.

Vindarna såg till att virket fick ordentlig spridning. Det var därför inte bara fastlandet och öarna vid Tjäruskär som blev föremål för strandrensning. Hela kuststräckan från länsgränsen mot Västernorrland i söder till Boviken vid Sörmjöle i norr, dessutom ett antal större och mindre öar och kobbar efter sträckan.

Bogserbåtarna

Bogserbåtar som mer eller mindre regelbundet angjorde Tjäruskärs hamn och/eller trafikerade norrlandskusten Viktor, Hera och Fix med Tjäruskär som hemmahamn. Dessutom: Mo, Hörneå, John Jennings, Stor-Erik, Anna, Ingrid, Kuriren, Sandvik, Olofsfors, Carl Wikström, Bore, Anny, Frans Michael, Gustaf Hedberg, Minerva, Prins Gustaf, Munksund 4, Sigrid, Strömnäs II, Marieberg I, Nisse, Ideal, Dynäs, Holmen VIII med flera.

Övrigt

De stora virkesmåtten inbjöd ibland till övningar som inte alltid var så populära hos föräldrarna. Det handlar om att jumpa (springa) på virket. Åtskilliga är de pojkar som genom åren har testat sin förmåga i denna trevliga gren. Trots att det var dåligt bevänt med simkunnigheten och att vattendjupet under virket ibland var 3-4 meter, var detta inget som avskräckte och dessbättre inträffande heller inga allvarliga drunkningstillbud vid dessa övningar.